Efter att ha sett den nya dokumentären om genren i fråga började jag fundera lite om hur den uppkom och då närmast vilka band och låtar som var viktigast alldeles där i början.

Vi kan väl vara ense om att den första renodlade thrash metal-plattan är METALLICAS Kill em all? Då tänkte jag följdakligen ta sikte bakåt och lista ett gäng låtar jag anser är mer eller mindre direkt ansvariga för det hela:

JUDAS PRIEST - Exciter (1978)
Visst är det väl med denna låt det så smått börjar? Egentligen är den väl mer nåt sorts ursprung till speed metal om man nu vill vara ännu mer kalenderbitare men med dubbla baskaggar, snabba kompgitarrer och falsettsång har vi en bra början. Nu är det väl en del som gärna vill påpeka att DEEP PURPLES Speed king (vilken egentligen bara är en bakvänd Fire med Jimi Hendrix) minsann var tidigare men den känns så betydligt mycket mer gubbig anser jag!

JUDAS PRIEST - Steeler (1980)
Det tunga partiet i slutet av låten, hur många gånger tror ni medlemmarna i METALLICA och EXODUS mfl har lyssnat sönder det?

WARHEADS - Cant be worser than tomorrow (1980)
Naturligtvis ingen låt som betytt nåt för den tidiga scenen utan mer en obskyr pärla som var otroligt före sin tid, i synnerhet för att vara ett svenskt band. Kunde bara inte låta bli att nämna den.

DIAMOND HEAD - Am I evil (1980)
Det heter alltid att detta band borde få hedern för vad METALLICA alltid fått all cred för och visst är denna låt nåt i hästväg men det är just bara den. Resten av deras karriär är mycket mer klassisk 70talshårdrock. Dock som sagt självklar på denna lista.

BLITZKRIEG - Blitzkrieg (1981)
Ännu en låt Hetfield och co har spelat in en cover på och en verkligt cool proto-thrash-rökare. B-sidan till denna fantastiska singel; Buried alive, förtjärnar även den ett omnämnande, kanske egentligen ännu mer.

VENOM - Welcome to hell (1981)
Svårslagen LP och låt. Sons of satan och Witching hour är också viktiga låtar härifrån

DISCHARGE - Never again (1981)
DISCHARGE - Visions of war (1981)
"...and then you throw in a little Discharge" som Gary Holt uttryckte sig i dokumentären.

GBH - Lycanthropy (1981)
Rent musikaliskt kanske inte sådär jätteviktig men lyssna på refrängen. Här har James Hetfield fått sin sångstil till mycket stor del.

EXPLOITED - UK 82 (1982)
En milstolpe från dessa korkade punkare från Skottland.

CHAOS UK - No security (1982)
Två fingrar i luften och sound så metalliskt att ingen kommigt i närheten vare sig före eller efter.

ACCEPT - Fast as a shark (1982)
Det JUDAS PRIEST startade får tyskarna avsluta i denna lista.

Va? Ingen MOTÖRHEAD med i listan? Nä, i likhet med DEEP PURPLE anser jag att de ligger ytterligare ett snäpp bakåt i rockhistorien. De är för mycket rock n roll för att platsa.


Så..... vad säger ni? Vad har jag missat?

Jag vet inte säkert, men kan inte de gamla hardcorelegenderna i BAD BRAINS haft några fingrar med i utvecklingen.

Eller AMEBIX med sin domedags crust?

Peter:

Jag vet inte om jag är ensam om åsikten, men jag tycker inte att kängen hade tillnärmelsevis så mkt med thrashens utveckling att göra som folk överlag verkar tycka.

Tror att det mest var så att många av banden som sedermera blev thrashens första våg diggade aggressionen i musiken, och att det är orsaken till att de omnämns i dessa sammanhang. Men musikaliskt? Finns ju inte ett tuggriff i DISCHARGE t.ex., förutom i två låtar under en hel karriär.

jag skulle vilja se det så här: de tidiga thrash metal-banden hämtade tunga riff från NWOBHM samt aggressionen och drivet från hardcore. Eller kanske att hardcore var kryddan i det hela.

Peter Jandreus skrev:
jag skulle vilja se det så här: de tidiga thrash metal-banden hämtade tunga riff från NWOBHM samt aggressionen och drivet från hardcore. Eller kanske att hardcore var kryddan i det hela.

Japp. Antagligen. Just d-taktsbanden var ju inte unika vad gäller punkscenens band som metallarna lyssnade på: Hanneman nämner ju Exploited i Combat 85-tour-videon, t ex. (Vilket är ännu ett exempel på att amerikaner inte kan punk alls. PI undantagna.)

Amerikansk punk 77-80 spöar dock skiten ur brittiskt dito, vilken är alltför gubbrockig i sammanhanget!