MAIDEN triumferar på Ullevi. Foto: Dennis Jernberg

Men för att gå några timmar tillbaka i tiden ska jag kanske nämna lite om förbanden. Först ut medan solen fortfarande stekte över större delen av Ullevi var Steve Harris dotter Lauren Harris med sitt band.

Jag recenserade hennes skiva för ett par veckor sedan och mitt intryck av den var minst sagt ljummet, men jag skrev något om att det ändå skulle bli intressant att se henne live. Det kan som sagt bli så mycket bättre live än på skiva många gånger. Men även live tycker jag likadant. Hon saknar helt en egen identitet och något som skulle kunna kallas själ i sin röst och även låtarna är riktigt tråkiga. Nej, det är verkligen inte min kopp med te.

Nästa band ut är AVENGED SEVENFOLD vilka jag aldrig hört innan, men som jag faktiskt kom på mig själv att vicka på tårna i takt till i flera låtar. Detta trots deras ganska otacksamma uppgift att värma upp till en publik som mest skanderar ”Maiden, Maiden!”. Men när de sedan kör PANTERAs örhänge ”Walk”, fast de slutar redan efter första refrängen, är större delen av Ullevi med på noterna.

Nu åter till IRON MAIDEN och jublet som inte vet några gränser när gubbarna rusar ut på scenen med ”Aces High” som sitt första trumfkort. Det är knappt att man kan höra refrängen eftersom publiken, ca 56000 pers, skriker med för fulla halsar. Jag minns återföreningsturnén med Bruce som hade samma öppning och för ett par sekunder får jag en liten deja vu känsla. Sedan pang på bara med ”2 Minutes To Midnight”, exakt samma öppning som på ”Live After Death”, och fortfarande saknar publikens allsång några som helst gränser. Och när Bruce ber publiken om ett ”scream for me Ullevi” är trycket öronbedövande. Han flyger som ett ADHD-barn fram och tillbaka över scenen som är ett imponerande bygge liknande omslaget på nya samlingsskivan ”Somewhere Back In Time”. Att även de övriga medlemmarna är ett par år över den gyllene medelåldern märks inte ett dugg.

Tredje låten blir fantastiska ”Revelations” som blir första avstickaren från turnéns tema på platta fem till sju, ”Powerslave”, ”Somewhere In Time” och ”Seventh Son Of A Seventh Son”. Detta gör inte låten sämre på något sätt utan är en mina personliga favoriter. När den gigantiska backdroppen bytts ut vet alla vad som komma skall, Eddie som en engelsk soldat från 1800-talet kan bara betyda ”The Tropper”. Även Bruce kommer utspringande med den ilsket röda uniformen ihärdigt viftande med en Union Jack.

Nu drar den underbara ”Wasted Years” igång och den första backdroppen är tillbaka. Nackhåren reser sig nästan när Bruce sjunger de inledande raderna ”From the coast of gold, across the seven seas…” Fanatiskt bra! Sen blir det helt svart på scen fast i högra hörnet börjar ett blodrött ljus lysa upp Hin Håle själv. Och vilken låt som passar till detta behöver jag nog knappast skriva. Höga eldkvastar når nästan ända upp till scentaket under refrängen och jag blir totalt hänförd. Klassiker! Dags för första låten från min favoritskiva, men tyvärr den sämsta även om det var helt väntat. ”Can I Play With Madness” från höjdarplattan men tyvärr lite underskattade ”Seventh Son Of A Seventh Son”. Kan dock inte låta bli att gasta med i refrängen så mina stämband nästan går av. Sjukt bra!

Ullevi ca 20 minuter innan MAIDEN ska köra igång. Foto: Dennis Jernberg

Ett blåaktigt ljus lyser svagt upp scenen och backdroppen har nu bytts ut mot något som liknar interiören på ett gammalt skepp. Bruce börjar prata om en albatross och min lycka vet inga gränser när de första tonerna till ”Rime Of The Ancient Mariner” börjar höras. När låten når fram till det magiska lugna mellanpartiet börjar jag nästan gråta av rysningar. Hela ljustaket firas långsamt ner mot scenen och börjar sedan gunga så känslan av att befinna sig på ett skepp ute på öppet hav – i detta fall ett publikhav – gör en nästan sjösjuk. Samtidigt rinner tung kolsyrerök fram och väller ut över scenkanten. Jag blir totalt fångad som i en magiskt bubbla och jag vill inte att känslan i kroppen någonsin ska gå över. Jag behöver dock inte oroa mig för jag blir direkt efter golvad av den nästan lika magiska ”Powerslave”. Bruce kommer ut iförd sin gamla fågelmask – som tydligen är inhandlad i en porraffär inför ”Live After Death” turnén – och rysningarna längs ryggraden avlöser varandra. Så nära en orgasm på en konsert tror jag aldrig att jag varit.

Dags för en – enligt mig obegriplig – allsångsfavorit i form av ”Heaven Can Wait” som visserligen är en bra låt, men där jag tycker IRON MAIDEN har gjort en av sina sämsta refränger någonsin. Jag kan bara inte riktigt med den. Men visst är det lite kul när ett gäng på 30 till 40 pers bestående av fans och roddare kommer ut i sticket och gastar med i ”Oh oh oh…” Efter detta kommer en annan lika självklar låt, även om jag gärna sett att den bytits ut mot något annat, fast då hade väl halva Ullevi blivit nästintill rabiata. ”RunTo The Hills” är nog lika självklar i IRON MAIDEN-sammanhang som ”The Number Of The Beast”. Även nästa allsångsfavorit ”Fear Of The Dark” har nog blivit ett självskrivet kort men här ställer jag mig väldigt frågande till låtvalet. Inte för att det på något sätt är en dålig låt, nej tvärtom en av mina favoriter, men den hör definitivt inte till ”Somewhere Back In Time” eran som denna turné skulle bygga på. Avslutande låt ”Iron Maiden” blir ändå ett makalöst slut och jag tvingas till total kapitulation. När mumie-Eddie spränger sin enorma guldsarkofag som hänger ovanför Nicko McBrain och sträcker ut sina långa spindelbensliknande armar kommer jag på mig själv att bara vråla utan att få fram ett ljud då min röst sedan länge spruckit.

Med de tre extranummer som inleds med ”Moonchild” och därefter ”The Clairvoyant” stillas mitt begär efter ”Seventh Son”-låtar något. Och när cyborg -Eddie kommer ut under sistnämnda låt glittrar mina ögon som ett femårigt barns ögon gör på julafton. Makalöst! Med ”Hallowed Be Thy Name” knyter järnjungfrun ihop säcken och jag svär på att inte en enda människa inne på Ullevi kan vara missnöjd eller ens lite besviken. Visst hade jag gärna sett att man enbart hade hållit sig till platta fem till sju som skulle vara turnéns tema och istället spelat låtar som ”Caught Somwhere In Time”, ”The Loneliness Of The Long Distance Runner”, ”Deja Vu”, ”Alexander The Great”, ”Infinite Dreams”, ”The Evil That Men Do”, ”Seventh Son Of A Seventh Son” och sist men inte minst ”Only The Good Die Young” istället för alla de självklara korten. Ska jag vara lite kritisk kan jag tycka att de gjorde det lite för lätt för sig genom att ändå ta med alla de givna hitsen. Kanske är det en utopi jag efterfrågar som de flesta ”vanliga” IRON MAIDEN fansen skulle ha varit missnöjda med istället, men å andra sidan kunde de spela hela sitt nya album rakt av på förra turnén så varför inte? Nu är jag inte missnöjd på något sätt utan lycklig som ett litet barn och jag tvingas även att torka bort en liten tår ur ögonvrån.

Att jag sedan får se hela härligheten igen bara fem dagar senare på Wacken Open Air gör mig inte mindre glad. Det jag får se och höra där är en exakt kopia av Ullevi-setet, men det kändes på något konstigt sätt i luften som om gubbarna tycktes trivas bättre i Sverige. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var men det var en ganska tydlig känsla hos mig. Enda Tysklands-giget på en festival känns också lite lustigt men vad vet jag om deras turnéplan. Nu var inte detta giget sämre på något sätt utan samma rysningar gick utmed ryggraden och samma tårar fick jag torka ur ögonvrån.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att så här en dryg vecka efter mina upplevelser med båda fötterna på jorden och efter att ha smält mina intryck något så vet jag att jag varit med om ett par klassiska spelningar. Ett starkt ord... jag vet, men det står jag för, och jag är övertygad om att om några år kommer de flesta som var där hålla med mig.