|
 Metaltowns andra och avslutande dag bjöd på sämre väder än den inledande, men det hindrade inte 23.400 hårdrocksälskare att dyka upp på asfalten som utgör Frihamnspiren i Göteborg. Tillsammans skulle man, om än omedvetet, sätta hållbarheten på den 70 år gamla intilliggande bilbron Göta älvbron under hård prövning. När IN FLAMES avslutade festivalen gjorde vibrationerna från de tusentals hoppande fansen att larmet gick uppe i brons vakttorn. En kommunal utredning har inletts, där det ska utredas vilka skador som eventuellt uppkom på brobygget, och om tillstånd kan ges till liknande arrangemang framöver. I värsta fall får Metaltown kanske se sig om efter en ny festivalplats, eller så måste man åtminstone arrangera om scenernas placering.
Nåväl, det var ju publikrekord och därför kan vi nog kallt räkna med att det blir en festival även 2011. Låt oss då hoppas att arrangörerna gör lite mer vågade bokningar, för årets upplaga bjöd på för många säkra kort. Flera av banden har spelat på festivalen förut, och det inkluderar båda huvudakterna IN FLAMES och RAMMSTEIN. Tråkigt.
Här följer ett urval recensioner av lördagens konserter. (Ni som missade artikeln om fredagen kan klicka här.)
WITCHERY
En av blod och annat odefinierbart totalt nedkletad sångare, som vanligtvis lystrar till namnet Erik Hagsted men helst i dessa sammanhang vill bli kallad Legion, mötte oss när vi lite sena väl kom ner till Metaltown på lördag eftermiddag på Red Stage. Erik, eller Legion då, gjorde verkligen sitt yttersta och såg emellanåt riktigt galen ut i sina försök att få igång den ännu något trötta och alldeles för nyktra publiken. Den första kommentar jag hör honom säga i ett mellansnack var "vi ska sparka kuken av all moral" och de efterföljande frågorna till publiken säger nog allt; "Är ni fulla? Är ni höga? Har ni knullat? Ska ni knulla mera?"
WITCHERY är lite av ett all-star projekt och ett ganska gammalt sådant. Bildades redan 97 av medlemmar från SATANIC SLAUGHTER och bland andra så ingår Patric Jensen från THE HAUNTED på gitarr och Sharlee D´Angelo från MERCYFUL FATE och ARCH ENEMY på bas. Musiken är en ganska schysst och lite finurlig korsning mellan 80-talsmetal och black metal-light.
 SODOM
Så var det då dags för ersättarna till UNLEASHED (vet faktiskt inte varför de ställde in), och till detta hade äran givits till den klassiska tyska thrash-trion i SODOM som öppnar stark med den lilla pärlan "The Saw Is The Law". Tyvärr är det ett konstigt eko på framförallt virveln som gör att ljudet lämnar en del att önska. Som vanligt är sångaren och basisten Tom Angelripper tuffast och har världens mest nitbeklädda och längsta axelband. Han är nog en av få basister som fortfarande kan mangla bas och stå upprätt trots att basen hänger under knäskålarna. Att han dessutom har, näst efter Mille i KREATOR, världens bästa thrash metal-pipa gör inte saken sämre. Det är punkigt så det förslår, det är enkelt, det är rakt, vad finns det egentligen som inte går att älska?
Dessutom verkar de, kanske dagen till ära, vara glada i svensk metal. Tom hade en NIFELHEIM-patch på sin jeansväst, gitarristen Bernemann hade en BATHORY t-shirt och trummisen Bobby hade en ENTOMBED-tröja.
Sen kom klassiker på klassiker, "Blasphemer" från första EP:n, "Napalm In The Morning", "Agent Orange" och "City Of God" med flera. Visst är det stor skillnad från supergiget i Wacken för några år sedan då de hade bjudit in alla sina gamla medlemmar att medverka under några låtar. Sen påpekade min chefredaktör att trummisen Bobby gjorde en liten "Lars Ulrich" och fuskade med trumslagen, han slog inte varje slag och det är ju givetvis klandervärt.
FINNTROLL
Mitt under en liten regnskur skulle de finska "skogstomtarna" i FINNTROLL spela, vilket bidrog till att mitt första intryck var att de verkade vara ett lite trött band. Givetvis exploderade nästan publiken när de spelade "Trollhammaren", men blandningen av black metal-light och svensk-finsk folkmusik blev mest komisk. Nu är det tydligen ett av bandets huvudmål – att roa publiken – men ibland blir det lite för mycket av det roliga. Exempel: trots att det ska vara ganska "svängig" musik måste trummisen Beast Dominator vara den mest osvängiga trummis jag sett. Ett tag trodde jag att han skulle somna rakt över trummorna med en cigg lite lojt hängande i ena mungipan. Synd på ett egentligen så lovande och ganska underhållande band.
Men när de spelar "Jaktens tid" förstår jag varför de är stora i Tyskland. Allsång och lite enklare fotbollskörer är ju toksäkra kort, speciellt på andra sidan sundet.
 BETWEEN THE BURIED AND ME
Det är andra gången i år som det amerikanska metalbandet BETWEEN THE BURIED AND ME spelar i Sverige, sist i Stockholm då de turnerade med bland andra LAMB OF GOD. Konserten inleds med "(B) The Decade Of Statues" från skivan "Colors" (2007). Första gången jag såg bandet spela live blev jag positivt överraskad av deras skicklighet gällande både sången och den musikaliska sidan, likaså denna gång. Att de på scenen har en otrolig energi bland alla medlemmar samt deras unika låtande gällande kombinationen av ett flertal olika genrer i specifika låtar. Konserten fortsätter med "Obfuscation" och "Selkies: The Endless Obsession". Bandet avslutar spelningen låten "Mordcai" från skivan "The silent Circus" (2003). En otroligt bra prestation som håller under hela spelningen och jag hoppas att vi kommer att få se mer av bandet framöver.
 AMON AMARTH
Då är svenskarna i AMON AMARTHs koncept med vikingar och asatro mer klockrent. Efter att ha öppnat med "Twilight of the Thunder God" och "Runes to My Memory" blir Johan Hegg bara allt mer lik Tor, eller kanske Oden själv, i en inkarnerad gammal vikings kropp. Riktigt tufft blev det då L-G från ENTOMBED kom ut och hjälpte till att sjunga i "Guardians of Asgaard" tillsammans med Johan. Som två bärsärkar, höga på flugsvamp, stapplade och sprang de om vartannat runt på scen och kompletterade varandra riktigt snyggt med sina två grottstämmor. Sedan börjar jag undra lite när Johan tar upp en burk Guinness för att släcka törsten med. Var har han förlagt sitt horn – och borde det inte vara gammalt överjäst vikingamjöd i det? Irländskt i all ära, och visst var vikingarna där och plundrade, men...
Efter "Thousand Years of Oppression", "Death in Fire", "Live For the Kill" och allsången under "With Oden on Our Side" är jag nästan övertygad om att jag är förflyttad drygt tusen år bakåt i tiden, till ett bra mycket mer råare samhälle. Men som hårdrockare hade man nog klarat sig riktigt bra där, eller vad tror ni?
 SOULFLY
Med en fantastiskt snygg AMEBIX-tröja (ett tygstycke fäst på en tröja medelst en drös säkerhetsnålar. /red. anm.) kommer Max Cavalera ut på scenen och med sin "brasse"-gitarr verkar han äga scenen på en gång. Av hans dreads återstår nu bara tre gigantiska "korvar" bak på huvudet och det ser inte riktigt klokt ut. Trots den väldigt "hopp"-vänliga musiken verkade publiken aningen trött, men det kan i huvudsak berott på regnet som inledde konserten. Max själv har blivit en stadig bit på minst hundra pannor och ser ut som en liten knubbsäl. Inte för att det spelar någon roll alls, men man kommer ihåg bilderna på honom från SEPULTURAs första tid då han verkligen var mager. Fast med låtar som "Kingdom" och "Bloodbath & Beyond" (vilket gött punkigt mangel) från senaste plattan så låter SOULFLY idag mer SEPULTURA än vad SEPULTURA själva gör idag. Och med klart godkända versioner av "Chaos A.D." och "Roots Bloody Roots" visar han var skåpet ska stå. Som avslutning kommer den fly förbannade låten "Eye For An Eye". Djungelgung i asfaltsdjungeln kanske?
 DARK TRANQUILLITY
Så fort DARK TRANQUILLITYs sångare Mikael Stanne kliver ut på scenen förklarar han varför bandet har valt att spela på festivalens minsta scen där åskådarna får trängas (och många får stå utanför tältet) . Motiveringen löd att bandet ville skapa en känsla av en mindre klubbspelning samt för att de skulle kunna ha en bakgrund på scen bestående av rörliga bilder. Musiken drar igång och konserten inleds av låten "At The Point of Ignition" från skivan "We are the Void" som släpptes tidigare i år. Bandet visar snabbt att det är på scenen de hör hemma och har en otrolig energi som specifikt speglas av frontmannen Stanne som ständigt rör sig runt på scenen och har en röst som håller i sig genom hela spelningen. Konserten avslutas med låten "Terminus (Where Death Is Most Alive)".
BULLET FOR MY VALENTINE
Det brittiska metal-core bandet BULLET FOR MY VALENTINE gav ut sin senaste skiva "Fever" tidigare i år och därmed inleder spelningen med låtar som "Your Betrayal" och "The Last Fight". Trots att skivan "Scream Aim Fire" (2008) satte ribban högt inför den nästkommande skivan så tycks "Fever" att fungera mycket bättre live i jämförelse med sin föregångare. Dock blir det svårt att övervinna låtar som "Hand Of Blood", "Tears don't Fall" och "4 Words (To Choke Upon)" då publiken sjunger med samt hoppar i takt till musiken. Spelningen avslutas på bästa möjliga sätt, då med låten "Alone" från senaste skivan.
En mycket sevärd konsert och de som missade festivalen har chansen att se bandet igen, då till hösten när de besöker Stockholm.
 IN FLAMES
Som huvudattraktion för festivalen är IN FLAMES sist ut på scenen. För att redan från start sätta ribban högt drar de igång med pyrotekniken samtidigt som tonerna till låten "Alias" spelas ur högtalarna. Tidigare i år tillkännagavs att gitarristen Jesper Strömblad skulle lämna bandet permanent, men som en positiv överraskning stod Niclas Engelin, som tidigare har spelat med bandet, återigen på scenen. Med låtar som "Crawl Through Knives", "Leeches" och "Pinball Map" fortsätter konserten och när "Only for the Weak" drar igång känner jag hur Frihamnen lätt rör på sig. Som en perfekt avslutning på kvällen väljer de att spela "My Sweet Shadow" i samband med fyrverkerier och eldkastare. Det kunde inte ha blivit ett mycket bättre avslut på helgen då IN FLAMES ännu en gång visar sig att vara ett av Sveriges främsta metalband.
Kolla in många fler foton från Metaltown/WCR 2010 i vårt Fotogalleri
Vem recenserade vad?
Simon Ellard: WITCHERY, SODOM, FINNTROLL, AMON AMARTH, SOULFLY.
Carolina Bengtsson: BETWEEN THE BURIED AND ME, DARK TRANQUILLITY, BULLET FOR MY VALENTINE.
Foton:
Carolina Bengtsson och Dennis Jernberg.
 |
