|
 Det var en svag line-up i år på sätt och vis. HIVES storhetstid har varit och BAD RELIGION gästade redan för två år sedan. RISE AGAINST har aldrig riktigt fått fotfäste i Sverige på samma sätt som i sitt hemland med sin snälla MTV-anpassade skatepunk. För oldtimers lockade dock naturligtvis JELLO BIAFRA AND THE GUANTANAMO SCHOOL OF MEDICINE och med en annan line-up hade de troligtvis spelat på en av de större scenerna. Dagen efter hör jag ett gäng killar i tonåren diskutera festivalen på spårvagnen och en av dem nämner just Jello Biafra varpå hans polare inte har en blekaste om vem Jello är men frågar om det var bra. Han svarar: ”det var det konstigaste jag nånsin sett”. Stackars Jello, helt okänd och missförstådd bland kidsen…
Dagen efter läser jag även i Metro att festivalen varit en ovanligt lugn tillställning med endast åtta intagna för fylleri av de 13.800 besökarna. Inte så konstigt kanske med tanke på att ölen kostade 60 kronor inne på området. Order från högre ort om (om möjligt) ännu högre priser? Man undrar ju.
På det stora hela var det en trevlig tillställning. Vi slapp regnet, men tyvärr inte blåsten och kylan. Men vad ska man begära av den svenska sommaren? Ännu en dos rebellrock på asfalt, vilket naturligtvis är lite tokigt eftersom den verkliga festivalstämningen aldrig riktigt infinner sig på dito underlag. Men jag hoppas ändå på en fortsättning nästa år även om elaka röster skvallrar om klagomål på ljudnivåer och flytt till annan plats. Dessutom håller Göteborgs kommun på att utreda huruvida den intilliggande Göta älvbron pallar trycket från de hoppande folkmassorna. Bron är 70 år gammal och ska vara riven och ersatt till år 2020. I värsta fall kommer resultatet av utredningarna innebära en förpassning av WCR och Metaltown till annan plats.
Så, vad tyckte Critical Mass utsända om festivalens konserter? Läs vidare!
BRUKET
Fagerstas BRUKET hade den något otacksamma uppgiften att inleda festivalen på den största scenen. THE HIVES, även de från samma stad skulle avsluta många timmar senare. Men nu var det arbetarklass-wannabe-nykomlingarna som tillägnade sitt framträdande till den lokala fabriken. Något som gick sådär, för det märktes att de inte var vana vid det väl tilltagna scenutrymmet. Hade de spelat i Close Up-tältet hade de säkert kunnat leverera något betydligt intressantare för det är inget fel på musiken som tar avstamp i ett IMPERIET-influerat punkrockigt, med betoning på rockigt typiskt svenskt 80-tal.
BRUTE
Denna Karlstadkvintett har jag tidigare sprungit på eftersom Hednar i högst utmärkta GENERALS även här stod och brölade en gång på förstklassigt manér. Tråkigt nog lämnade denna herre skeppet tidigare i år för att just lägga all sin tid med de andra generaler som nu är på god frammarsch. Vad jag annars ser för dagen är som sagt ett demoband där scenvana saknas och framför allt att nytillskottet Johan Andersson har svårt att fylla den forne vokalistens grova skor. Det småstela intrycket från bandet tillsammans med den numera skrikiga sången gör att mycket av BRUTEs mustiga hardcore/metal inte riktigt kommer till sin fulla rätt. Materialet i sig är ändå hårt och välplacerat och det ska bli spännande att se hur bandet växer till sig i framtiden.
SATAN TAKES A HOLIDAY
Kvart i tre var det dags för trion SATANS TAKES A HOLIDAY på Red Stage och mitt första intryck var, om man vill vara lite elak, att det lät som THE HIVES på för mycket röka... Ett par låtar in i konserten blev min bild klart nyanserad och liknelsen THE CRAMPS korsat med BLACK FLAG känns mycket mer rättvis. Krydda det med lite av PIXIES mest punkiga låtar så kan du nog tänka dig hur de låter. Det sprakade och det svängde om bandet och basisten Grizzly Turner juckade kaxigt och sexigt med basen. Sångaren och gitarristen Big Fred såg ganska onykter (eller hög) ut, men jag tror att det mest var en del av bandets halvgalna och klart rebelliska framtoning. Riktigt bra punkrock med ett jävla sväng.
 SISTA SEKUNDEN
Efter "Hin Håles Semester" var det dags för SISTA SEKUNDEN i Close Up-tältet. Och alla med lite koll vet att detta är en av Malmös nya stjärnskott på punk och hc-himlen. Kvartetten spelade på WCR för två år sedan och höll redan då på att riva tältet, så förhoppningarna var minst sagt uppskruvade. Tyvärr hade bandet oturen att ha lite dåligt ljud som var för skränigt och basfattigt. Det hindrade dock inte sångaren DMP från att fara runt som ett ADHD-barn på en sockerkick, och självklart har han som vanligt på sig de tajta, supersexiga och minimala jeansshortsen. Han snurrar micken, tappar micken och är överallt samtidigt på scenen, precis som det ska vara på en hc-spelning. Tycker dock att det är det lite hårdare materialet som funkar bäst, energin som är deras signum förloras något i de lite lugnare låtarna, åtminstone live. Men med låtar som till exempel ”Bombplan” och ”Jag e aldrig nöjd” kan man inte annat än ryckas med och bara älska dem.
 DILLINGER ESCAPE PLAN
Från USA kommer nästa akt med dunder och brak, rytm och riff-mästarna med två stora R. Missade tyvärr inledningen då jag kikade på SISTA SEKUNDEN, men möttes av en vägg av "THE DOORS-hc i frijazz tappning" när jag stegade iväg mot stora scenen. Kanske lite smått provocerande att ha ett band med en keyboard på en punkfestival? De kanske hade passat bättre på Metaltown?
Jag talar alltså om elchocks-riffens mästare i DILLINGER ESCAPE PLAN som röjer mer galet än något annat band jag känner till. Det märkliga är att de kan vara så tajta trots sina sjuka låtuppbyggnader och att de samtidigt svänger loss värre än orkanen Katarina tillsammans. Att blanda galna hopp uppe från basförstärkaren med "minaret-sång", är kanske att göra det lite väl svårt för sig, men jag tycker ändå att det knyter ihop sin säck av galenskap riktigt bra. Flertalet låtar var tagna från nya plattan "Option Paralysis" som släpptes tidigare i våras, bl.a. "Room Full Of Eyes" och "Farewell, Mona Lisa". Kolla upp!
INVASIONEN
Åter tillbaka till Close Up-tältet för att äntligen få se Dennis Lyxzéns nya band INVASIONEN som ska vara den svenskspråkiga fortsättningen på THE LOST PATROL. Det var som att stiga in i en tidsmaskin och åka tillbaka till ett 77-punk sound som i sann Lyxzén-anda ställt sig högt upp på barrikaderna. Flertalet gånger kommer jag att tänka på EBBA GRÖN, men även IMPERIET, i deras mest popiga stunder. Dennis har väl aldrig varit känd för sin briljanta sångröst precis men ibland fick han faktiskt till den där lite hesa Thåström-falsetten. Även basisten Richard Österman såg ut lite som Christian Falk ibland. Kanske mest inbillning, men i låtar som "Tidsfördriv" och "Hela världen brinner" var det det enda som for genom min ändå imponerade skalle.
 THE SPECIALS
Den mest oväntade bokningen stod tveklöst THE SPECIALS för. Att bandet överhuvudtaget spelar i Sverige är stort, väldigt stort, men kanske inte så självklart passande på en punkfestival. Jag tillhör nämligen de som inte förstår kopplingen punk – oi – ska. Visst, de allra första skinnskallarna på 60-talet lyssnade på obskyra Blue Beat-sjuor och kulturen i sig har alltid varit stolt över sitt förflutna men ändå, rent musikaliskt att gå från BLITZ till Prince Buster och liknande – jag kommer aldrig att begripa det. Nu var de i alla fall bokade att spela denna dag för upplopp på västkusten. Samtidigt spelar punkfarfar Iggy Pop med sitt STOOGES på Way Out West senare i sommar. En rockad hade varit att föredra, inte sant?
Nåväl, jag är inte den som vill klaga för baktaktsfarbröderna gjorde ett helt fantastiskt framträdande med ett klockrent ljud trots att Bananpiren numera börjar bli känd som ett blåshål som sabbar utomhusljudet, som ju ändå är relativt svårt att bemästra. Men här lyckades festivalens ljudtekniker med ett jobb som närmast borde rendera i guldmedalj och champagnefrukost! Det lät för fasen precis som på skivorna! Ingen kan ha blivit besviken på dessa åldrande britter. Undertecknad är verkligen inget direkt ska-fan men det rykte då förtvivlat i stompnerven – i synnerhet under punkiga monsterhiten ”Concrete Jungle”. Strax efter bevittnade jag en rätt underhållande diskussion mellan två skapligt förfriskade besökare huruvidare man hade kört ”Ghost Town” eller ej och när jag tänkte efter vart jag osäker själv. Men visst måste de väl ha kört sin i särklass mest välkända låt? Eller? Jag är fortfarande osäker.
FLOGGING MOLLY
Att varken Irland eller Sverige var med i fotbolls-VM öppnade Dave King (sång & gitarr) med det förträffliga motargumentet "Fuck them!". En gladare men samtidigt mer kaxig frontfigur får man nog leta efter. Och efter THE SPECIALS verkade folk även ha fått i sig ett par extra eftermiddagsöl och började släppa loss lite mer på allvar. Och vad kan då bli bättre att svänga sina lurviga till än till jänkarna i det, ursprungliga irländska, FLOGGING MOLLY. Med tin-whistle, (framförallt i "Rebels Of The Sacred Heart" och "Devil´s Dance Floor") banjo, dragspel och mandolin som komplement till den ursprungliga rocksättningen så kan det bara inte bli fel om man vill förvalta det irländska arvet.
Och till låtar som "Selfish Man", "Tobacco Island" och "Drunken Lullabys" (som spelades till minne av den blodiga söndagen 1972 då fjorton civila katolska demonstranter sköts ihjäl av brittisk polis) kan man bara inte stå still. Till och med till lite lugnare bitar som "The Worst Day Since Yesterday" (Dave skålar med Guinness) och "If I Ever Leave This World Alive" dansar publiken nästan som besatt. Dave passar även på att hylla och tacka alla andra band på festivalen med låten "Float" som kort och gott handlar om att hålla huvudet över ytan. Party!
 BAD RELIGION
Med tanke på BAD RELIGIONs sömngångarprestation på 2008 års upplaga av West Coast Riot var förväntningarna satta i sank inför årets besök av de gamla västkustpunkarna tillika skatepunkföregångarna. Senast spelade de till och med ett medley på några gamla låtar och alltså – let's face it – när ett band gör det, ja då kan man vara tämligen säker på att de är slut och att hungern har ersatts av ett gäng feta gubbar med en mättnad värdig vilken pizza-coma som helst. De värsta farhågorna visade sig emellertid vara överdrivna för då Mr Brett studsar in på scenen iförd CRASS-t-shirt och grått skägg glad som en lärka och låtvalet genomtänkt med ett par oväntade nummer, ja då kan man inte vara helt missnöjd. Det var bara pang på från första sekund: ”Like a rock like a planet".
Bandet firar 30-årsjubileum i år, eller förra året beroende på om man väljer att ta avstamp från bildandet eller året då den första självfinansierade EP:n släpptes. Mest oväntad var låten med texten som definerade bandets intrikata och närmast överdrivet intellektuella texter ”No Direction”. Med fantastiska trestämmiga melodier som skulle kunna göra vilken låtsnickrare som helst grön av avund och kusligt träffande textraden ”No Bad Religion song can make your life complete” visar den upp bandet i sitt esse. Och titellåten från det samma albumet, ”Generator”, är alltid en jäkla rökare i krysset även om det råa skriket innan refrängen som återfinns på studioversionen alltid saknas live. ”21st Century Digital Boy” är också en given konsertfavorit. Men ärligt talat, ”Punk Rock Song” kan de väl skippa? Den var ju inte ens lite smårolig när den var ny, ej heller särskilt kul musikaliskt.
Det kunde ha blivit en så bra stund i kvällssolen om nu inte… om nu inte ljudet hade varit så katastrofalt genomuselt! Har ni varit på konsert när mixen är så grötig att man i princip inte uppfattar ett dugg? Precis så var det! Lägg dessutom till ett extremt lågt ljud och du har festivalens pinsammaste stund. Det var faktiskt så lågt att jag hade svårt att höra musiken eftersom publikens prat överröstade Graffin och co. Ja det var faktiskt så illa att jag på allvar funderade på om någon med berått mod ville sabotera deras framträdande! Och då spelade de på samma scen som bandet efter SPECIALS som hade suveränt ljud. Vad hände egentligen?
 RISE AGAINST
Fastän mitt RISE AGAINST numera inte manar sig att vara lika svingrymt fräsiga som de var i samband med debuten ”The Unravelling” (2001) och dess uppföljare ”Revolutions Per Minute” (2003) är merparten av det mer radiovänliga materialet som producerats fram på senare tid ändå klart köpvärd. Men för att nästan citera Aftonbladets Mattias Kling i samband med spelningen på Sticky Fingers kvällen innan måste bandet våga ta ut svängarna mer, och fan ta mig våga visa att man faktiskt släppt tre plattor innan ”The Sufferer & the Witness” (2006) och storsäljaren ”Appeal To Reason” (2008). Det räcker tyvärr inte med enbart ”Give it All” under extranumrena. Men majoriteten av besökarna håller nog inte med mig på långa vägar eftersom gensvarsmattan som låg över Frihamnen talade sitt tydliga språk.
Trevligt instick i det hela i alla fall var att bjuda in BAD RELIGION-gitarristen Brian Baker (ex-MINOR THREAT, DAG NASTY) och Dennis Lyxzén (INVASIONEN, ex-REFUSED) för att damma av det gamla örhänget ”Minor Threat”. Frågan är bara om kidsen längst fram fattade grejen?
Eftersom detta är första gången jag ser bandet är jag visserligen nöjd men samtidigt kan inte den "gamla” bengeten inom mig sura över att inte få någonting i närheten av material som till exempel ”Join the ranks”, ”Black masks & gasoline” eller ”Six ways 'til Sunday”. Det hade definitivt fått mig att må mycket mer ”alive and well” i den kalla snålblåsten.
DROPKICK MURPHYS
Efter både BAD RELIGION och RISE AGAINST och oväntade möten med gamla bekanta (hej Marcus och Charlie) var det som att gå rakt in i en kyrka eller till och med en katedral. Med en enorm backdrop med gotiska valv blev liknelsen riktigt påtaglig när jänkarna från Boston, även de med irländskt ursprung precis som FLOGGING MOLLY, i DROPKICK MURPHYS äntrade Red Stage. Så när låtar som ”The Fighting 69th” och ”Bastards On Parade” spelades blev det som ett enda stort punkgig mitt i en av religionens heligaste platser. Stentufft!
Tyvärr så blir en festivalspelning med DROPKICK MURPHYS lite opersonligt i jämförelse med de snortajta, svettiga och otroligt ”närgångna” klubbgig som jag har haft turen att ett par gånger få bevittna med bandet. Men med ett band som har en så fantastiskt hög lägstanivå kan det inte bli annat än briljant när låtar som ”The Auld Triangle”, ”The Fortunes Of War” och ”Johnny, I Hardly Knew Ya” bokstavligt blåser skallen av dig. Tyvärr så tvingades jag gå ifrån slutet av konserten för att inte riskera att missa en enda sekund av festivalens absoluta höjdpunkt – Mr Biafra och hans nya band.
 JELLO BIAFRA AND THE GUANTANAMO SCHOOL OF MEDICINE
Vad som tveklöst var festivalens största wildcard behövde bara sekunder för att slå ner som en bomb och undanröja alla tvivel och farhågor. Jello Biafra visade att gammal är äldst och jag säger bara det – att har jag hälften av gubbens energi när jag är 52 år gammal ja då tänker jag tacka min lyckliga stjärna! Eller som Biafra själv uttryckte det; ”I'm the oldest guy here tonight except för THE SPECIALS”. Lika teatralisk som alltid, lika spattig och epileptisk. Skulle musikkarriären vara över så har han i alla fall en framtid som pantomimartist, samma mina ord. Eller som politiker, något han ju faktiskt försökt sig på, dock utan att lyckas något vidare. Tyvärr är det ju så att för att lyckas i politiken är det helt andra kvalifikationer som krävs (läs: pengar) men en rejäl dos politik fick vi verkligen oss till livs från scenen och de som kritiserar West Coast Riot för att vara en festival utan substans med MTV-punk och ytliga Svenne Banan-band hade verkligen fått så de teg under Jellos indignerade mellansnack.
Bråket med de forna bandmedlemmarna i klassiska DEAD KENNEDYS kändes som bortblåst med ett vältrimmat och drivigt kompband samt en grym platta ute. Med mannens patenterade galna vibrato och med musik som verkligen inte skiljer sig ett dugg från just DEAD KENNEDYS var det bara att kapitulera, och med tre låtar signerade det förflutna med ”California über alles” som klar höjdpunkt är detta förmodligen årets spelning i Sverige! Det närmast stockar sig i strupen då jag söker efter de rätta superlativen. Bättre än så här blir det helt enkelt inte.
Kolla in många fler foton från WCR 2010 i vårt Fotogalleri
Vem recenserade vad?
Simon Ellard: SATAN TAKES A HOLIDAY, SISTA SEKUNDEN, DILLINGER ESCAPE PLAN, INVASIONEN, FLOGGING MOLLY och DROPKICK MURPHYS.
Peter Jandréus: BRUKET, THE SPECIALS, BAD RELIGION och JELLO BIAFRA.
Fredrik Andersson: BRUTE, RISE AGAINST.
Foton:
Dennis Jernberg.
 |
2010 28, juni
212.85.87.103
Votes: +0