|
 Sveriges största festival för tredje (eller är det kanske fjärde?) året i följd. I år hade man begränsat antalet biljetter till 35000, vilket känns vettigt. Det var långa köer in till festivalområdet vid flera tillfällen. Skulle man ta in ytterligare ett antal tusen på festivalen skulle det nog bli trångt. Nytt för i år var att Zeppelin stage bytte namn till Dio stage för att hylla den bortgångne. På scenen fanns även bilder på varsin sida scenen på denne med texten ”Long Live Rock'n'Roll”.
Det arrangerades även en minnesstund för Ronnie James Dio. Några ord om den store lille mannen: Det var, minst sagt, något mycket speciellt med hans röst. Det var inte bara det att den var så förbannat kraftfull och bra. Med sin röst kunde han som få andra förmedla känslor. Han kunde trolla bort en till sina fantasivärldar och kunde få en att känna samhörighet i en låt som ”We Rock”. 67 år kan tyckas vara en hyfsat beskedlig ålder att gå bort vid. Det gäller dock inte denna man. Han var ju den där evigt unge som man tänkte att ”han står nog fortfarande på scen när han är 80”. Trots sin hyfsat höga ålder så gick han ändå bort på tok för tidigt.
Onsdagen 9 juni 2010
 F.K.U.
Dessa Uppsalasöner får äran att inleda festivalen för CriticalMass.se. Det jag gillar skarpt med detta band är att de satsar så hårt på sin image, utan att musiken på något sätt blir lidande. Det är något jag inte ser särskilt ofta i dagens metalscen.
Det syns att de här grabbarna har lirat ihop ett bra tag. De är förbannat samspelta. När de dessutom visar spelglädje och har thrash-dängor som ”The Pit and the Poser, ”Moshaholics Anonymous och ”Hate your Guts, Love your Brain” är succén given. Någonstans mitt i spellistan så passar man även på att hylla bortgångne Ronnie James Dio. Ljudet svajar lite i början av konserten, med det är inget som stör mig. Det blir absolut inte olyssningsbart. Under konserten ser jag flera bangande skallar och breda leenden. Jag tror att det är precis vad F.K.U. vill frambringa.
 STEELWING
Introt ”Enter the Wasteland” från bandets hittills enda platta, ”Lord of the Wasteland” (2010), går igång. Sen blir det ”riktig jävla heavy metal”, som sångaren Riley uttrycker det under konserten. I deras musik möts JUDAS PRIEST och IRON MAIDEN. Det är fullt ös från första till sista stund. Det märks att bandet är lite ungt och oerfaret, tycker jag. Detta tar man dock igen med råge genom att visa ett stort hjärta på scen. När man dessutom visar prov på stor hunger så kan man nog vänta sig att bandet kommer att växa ytterliggare. Jag kommer att fortsätta att följa detta band med stort intresse! Det här var definitivt ett styrkebesked!
Torsdagen 10 juni 2010
JOHAN EDLUND
TIAMAT-frontmannen har provat på flera typer av musik under sin långa karriär. Nu vill han även lira akustiskt. Till sin hjälp har han Anders Iwers (TIAMAT) och Gustaf Karlöf på keyboard. Det blir låtar på både svenska och engelska. Stundtals blir det stämningsfullt, ganska likt atmosfären i TIAMATs musik. Tyvärr tycker jag att det blir lite monotont i längden. Jag ger tummen upp åt projektet, men jag vill gärna ha mer dynamik än vad som erbjöds den här kvällen.
 SLAYER
Sist jag såg SLAYER så spelade man upp hela ”Reign in Blood” (1986). Den spelningen hör till mina absoluta favoritspelningar någonsin. Jag hörde ett rykte om att man skulle spela hela ”Seasons in the Abyss” (1990) under den här turnén. Detta visar sig dock vara falskt. Lite synd, för att spela upp även sin andra superklassiker hade ju på sätt och vis känts som ett naturligt steg. Dagens setlist är i mångt och mycket lik de senaste årens spelningar. Det är ”Disciple”, ”Seasons in the Abyss”, ”Cult”, ”South of Heaven”, ”Mandatory Suicide”, ”War ensemble” o s v. Har man sett det här bandet några gånger de senaste åren så vet man nog vad jag menar. SLAYER har en enorm låtskatt och jag tycker att det hade varit intressant om de gjorde lite större förändringar i sin setlista. Rökare som ”Evil Has no Boundaries” och ”Behind the Crooked Cross” har jag exempelvis aldrig hört live.
MEN! Det är ändå en förbannat bra konsert de gör. Är man lika stort SLAYER-fan som undertecknad så är man nog mycket nöjd med det röj de presterar. De kör på som vanligt. Hård headbanging, hård thrash metal. Man vet vad man får brukar man säga om detta band. Jag står nära moshpiten och där röjs det på bra. Längst fram höjs många nöjda röster. Som sagt, fansen verkar nöjda. I början svajar ljudet och alla medlemmar förutom Dave Lombardo går av scen. Han slår lite på trummorna. Kanske en soundcheck? Efter det är det dock inga problem. Det här var en vanlig dag på jobbet för detta band och det betyder vanligtvis en mycket bra konsert!
 DANZIG
Det var verkligen hög tid att DANZIG blev bokad till Sweden Rock. Detta är tredje gången jag ser dem och jag kan på en gång slå fast att det var den bästa. Låtvalet hämtas från de tre första briljanta albumen. När dängor som ”Twist Of Cain”, ”Mother” och ”Long Way Back From Hell” levereras är det omöjligt att stå framför Rock Stage och inte känna sig stentuff. Glenn Danzig själv verkar trivas ypperligt på scenen och ja, han ler nästan vid ett par tillfällen. När jag senast såg honom för ett par år sedan i Göteborg tyckte jag han var lite mindre krallig, men glädjande nog verkar det som han kört lite extra biceps-curl på sistone. När det gäller nyare låtar har man den goda smaken att välja bland annat ”White Angel, Black Devil” från förra plattan och ”Hammer Of The Gods” (BATHORY–vibbar, någon?) från nya skivan ”Deth Red Sabaoth”. Sistnämnda tillägnas särskilt oss skandinaver Vad som är än mer unikt är att Glenn väljer att spela den till Johnny Cash skrivna ”13” – en låt som DANZIG aldrig tidigare spelat live! Bandets trummis är numer Johnny Kelly från TYPE O NEGATIVE och ”On A Wicked Night” tillägnas Peter Steele som dog tidigare i år. Eftersom det är sommar väljer man påpassligt nog att avsluta med ”Dirty Black Summer”.
 AEROSMITH
”Love in an elevator” inleder och jag ser direkt att AEROSMITH fortfarande är i bra form. Ljudet är dessutom kanon. Man framför låtar som ”Livin' on the Edge”, ”Cryin” och ”I Don't Want to Miss a Thing” fläckfritt. Ett stort minus är att man ägnar mycket tid åt mellanspel. Det ägnas tid åt blueslir, trumsolon, Joe Perry ska visa att han är bättre än vad han framställs att vara i Guitar Hero....
Men när man väl kör sina låtar så är det helt lysande. Killarna är bara sådana jävla proffs. När man avslutar med att köra rökare som ”Walk this Way” och ”Toys in the Attic” kan jag inte göra annat än att känna mig nöjd.
Torsdagen 11 juni 2010
INFERIOR
Studiefrämjandets samarbete med Sweden Rock Festival har resulterat i Nemis-tältet, där nya svenska band ska få visa upp sig. Mitt enda besök där gör jag för att bevittna detta värmländska thrash metal-band. De bjuder på fint röj konserten igenom. Band som SEPULTURA och KREATOR nämns som influenser. Man behöver nog jobba på att skapa riktiga thrash-dängor värdiga nämnda band. Sådana där riktiga stänkare. Några sådana hittar jag dessvärre inte under deras halvtimme långa konsert. Det lär nog behövas om man vill nå längre.
 HIGH ON FIRE
Det är inte mycket att orda om. HIGH ON FIRE är precis så jävla skitbra som jag hoppats. Ibland pratar man om så kallade ”power-trios” och här har vi en som förkroppsligar det. Gitarristen/sångaren Matt Pike må se en smula alldaglig ut vid en första anblick, men med bar överkropp och en gitarr i handen är han plötsligt karismatisk som få. Till yttermera visso sitter han inne med en röst som är fullt i klass med Lemmy. Från inledande ””Frost Hammer” till avslutande ”Fury Whip” sköljer en massiv attack av stoner-förgiftad råmetall över oss och när de sista tonerna klingar ut står man där med ett idiotiskt flin över läpparna
RICK SPRINGFIELD
En bekant jag pratade med innan festivalen var förundrad över att Sweden Rock bokat ”en så stendöd artist som RICK SPRINGFIELD”. Efter att ha bevittnat en och en halv timme på Festival Stage (den största scenen för er som inte vet, förf/anm) inser jag att den här artisten nog snarare får de flesta andra att framstå som stendöda. Faktum är att han är otroligt mycket mer underhållande att se än jag kunnat föreställa mig. Dessutom verkar han vara helt utan gränser. Texten till ”Human Touch” ska man ta bokstavligt då han inte nöjer sig med att skaka hand med folk i publiken utan helt sonika kastar sig ner i publikhavet och vandrar rätt ut, till scenvakternas stress. Han nöjer sig först när han klättrat högst upp i mixerbordstornet som står mittemot scenen.
I ”Don’t Talk To Strangers” plockar han upp en lite kille i 8–10-årsåldern som får i uppgift att öva in refrängen. När han väl sjunger den låter det ganska entonigt, minst sagt. Rick försöker inte låtsas imponerad. När en kvinna kastar upp ett fång med vackra rosor till honom vevar han dessa mot gitarren så bladen yr, sedan kastar han buketten över axeln. Jag har aldrig varit med om någon som interagerar så bra med en (stor) publik utan att vara inställsam. Hitlistan den här mannen sitter inne med är inget annat än enorm och responsen när gamla godingar som ”Jessie’s Girl” och ”Living In Oz” spelas är närmast euforisk. Att sedan en man på 60 år kan vara så snygg och välbehållen övergår mitt förstånd. Solen sken under nästan hela konserten och jag fick en ”ny” favorit den här eftermiddagen. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om någon trendig skribent skriver upp RICK SPRINGFIELD snart. Precis som man gjorde med JOURNEY efter att deras ”Don’t Stop Believing” spelats i TV-serien ”Sopranos”. Stay away kreddmänniskor, säger jag bara – Rick är min!
 BEHEMOTH
”Beredd dig på att bli överkörd” skyltade man med när BEHEMOTH blev klara för festivalen. Det var ingen underdrift. För det är inget annat än en väloljad helvetesmaskin som går på scen. Dödsmetallarna från Polen är helt frenetiska konserten igenom. Huvudena snurrar så mycket att jag nästan undrar om bandmedlemmarna är av denna jord. Frontmannen Nergal ger i intervjuer intryck av att vara en väldigt disciplinerad man. Detta verkar även gälla på scen. Han är mycket bestämd och eggar publiken rejält mellan låtarna. Svaret från publiken blir stort. Det man presterar den här kvällen kan jag inte beskriva på annat sätt än ett sjuhelvetes mangel. Överkörning var ordet! Helt suveränt!
Fredagen 12 juni 2010
ANVIL
ANVIL är det band jag tveklöst sett fram emot mest på årets Sweden Rock. Jag började lyssna på dem i samma veva som skivan ”Metal On Metal” släpptes 1982. Precis som de flesta andra slutade jag – tyvärr – att lyssna på dem redan innan 80-talet nått sin mitt. Efter att sett dokumentärfilmen ”ANVIL! The Story About ANVIL” kan man inte annat än älska det här bandet, och i synnerhet Steve ”Lips” Kudlow. Att dessutom få se dem på en festival som Sweden Rock, där man av hävd högaktar band från svunna tider, kan knappast bli mer rätt. Filmen har inneburit en viss upprättelse för ANVIL, som troget knogat på med sin stygga heavy metal genom åren, och en gedigen skara fans har samlats i slänten framför Dio-stage (f.d. Zeppelin-stage).
Lips är en entertainer av rang och den entusiasm och glädje han uppvisar känns fullständigt oförfalskad, därtill har han ett helt obetalbart minspel. När han betygar ”You have no idea how good it feels to be here on stage” känns det verkligen inte som en klyscha. Den här mannen förkroppsligar uttrycket ”What you see is what you get”. Lips frågar hur många som sett filmen. Majoriteten sträcker upp handen. Med andra ord är vi hans vänner nu, menar han, eftersom vi ”träffat hans mamma”. Det finns en väldigt rörande scen i filmen där Lips (mer välbeställda) syster med tårarna rinnande utmed kinderna går med på att låna ut pengar till inspelningen av bandets senaste skiva ”This Is Thirteen”. Lips återknyter till detta. ”Speaking about the family, i got som good news: I payed my sister back!” Klassiska ANVIL-låtar som “Winged Assassin”, “Forged In Fire” och “Metal On Metal” varvas med nyare som “Flying Blind” och “This Is Thirteein” där särskilt sistmnämnda framförs oerhört starkt. De två andra musikerna, den hårt slående och svängiga trummisen Robb Reiner och basisten Glenn Five, måste nämnas också då de kompletterar Lips på ett ypperligt sätt. Jag konstaterar att man lär vara både tondöv och humorbefriad om man har tråkigt på en ANVIL-konsert.
 WATAIN
WATAINs scen är ohyggligt stämningsfull: uppochnedvända kors med brinnande facklor, dödskallar, brinnande treuddar och kedjeanordningar. Mörkret har precis kommit krypande över nejden när bandet går på scenen med orden ”Sweden Rock – nu är det slut på det roliga!” Med enorm pondus framförs låtar som bland annat ”Reaping Death”, ”Wolves Curse” och ”Sworn To The Dark”. Efter 50 minuter går bandet av scenen och paus följer. Hela tiden pulserar hotfulla och skrämmande ljud ut ur PA-systemet. När Quorthons far, skivbolagsdirektören Börje ”Boss” Forsberg, slutligen vandrar ut på scenen med en brinnande fackelstav i handen är det ohyggligt stämningsfullt. ”Jag är säker att Quorthon är med oss i kväll.” Börje tänder två facklor som sitter på två BATHORY-vimplar och tackar alla BATHORY-fans för all support genom åren. WATAIN går på igen och förvaltar BATHORY-arvet på ett fullkomligt sätt. Allra bäst är ”Sacrifice” och ”The Return Of Darkness And Evil”. Den här spelningen kändes legendarisk redan när Sweden Rock annonserade den, och jag är stolt över att ha upplevt den.
Plus och minus
Behagligt väder verkar det vara värre med på Sweden Rock Festival. Ett år är det helvetiskt varmt ett annat svinkallt. I år var det blåsigt värre. Dock bara de två sista dagarna, fram till dess var det faktiskt ganska behagligt förutom några små regnskurar. Det blåste dock rejält, såpass att inga partytält stod upp på lördag morgon. Mixerbordstornet framför festivalscenen fick sig en törn och fick byggas upp på nytt. Detta ledde till att WINGER fick gå på en halvtimme för sent. I övrigt inga rapporterade missöden.
Ett stort plus var att telenätet inte var i närheten lika överbelastat jämfört med föregående år. Vi hade inget större problem med att nå våra vänner via telefon.
Ljudet svajade på många konserter. Något förbättrat jämfört med de två senaste åren men det kan fortfarande bli bättre.
Att det tog GUNS 'N' ROSES cirka 50 minuter att gå på scen bör väl också nämnas på minussidan. Det busvisslades rejält innan konserten och många gick därifrån. Man kan undra om så många människor någonsin gått från en spelning, innan den ens börjat! Man skulle gärna se att GUNS 'N' ROSES publicerade en bra ursäkt för sin sena ankomst.
Priserna bör väl också nämnas. Allt på festivalen är, och jag tror att de flesta festivalbesökarna håller med, väldigt dyrt. Allt från campingavgift till måltider. Biljetten var dessutom något dyrare i år. En fyradagars biljett kostade 2400 kr. Det kan du nog få både bussresa och festivalbiljett för om du exempelvis åker till Wacken Open Air.
I övrigt hade vi från CriticalMass.se en mycket bra festival!
Vem recenserade vad?
Per Söderberg: DANZIG, HIGH ON FIRE, RICK SPRINGFIELD, ANVIL och WATAIN.
Jens Lundell: F.K.U., STEELWING, JOHAN EDLUND, SLAYER, AEROSMITH, INFERIOR och BEHEMOTH.
 |
