|
 Hur många vet var Blädinge mitt i den småländska urskogen ligger? Inte speciellt många tror jag, och inte ens jag själv visste var det låg trots att jag nästan bor granne. Cirka sju kilometer söder om "metropolen" Alvesta – de flesta har nog susat förbi med tåg där någon gång – ligger vid sjön Salen en fantastiskt vacker liten oas och folkpark som heter Tyrolen. Men det är inte därför jag skriver detta, utan självklart på grund av att andra upplagan av Muskelrock tilldrog sig här den gångna helgen. Ungefär som ett Sweden Rock eller ett Wacken Open Air i miniatyr kan man nog enklast sammanfatta festivalen, fast oändligt mycket trevligare och mysigare. Wacken brukar skryta om att de är "Das Kultfestival", men har här fått en tung konkurrent. I alla fall i min tekopp. Dessutom hade man bara tre enkla regler för alla att följa, varav två stod broderade på entréarmbandet; "Slåss inte", "Svina lagom" och av vakten i entrén fick man reda på att efter klockan 20 på kvällen fick man inte längre ta med sig medhavd alkohol in på området. Det fanns även fullständiga rättigheter så det gick inte nöd på någon...
Efter ett kort samtal med Jacob Hector, en av arrangörerna, fick jag bekräftat att cirka 750 betalande hårdrockare hade tagit sig dit och som festival hade de alla fall gått runt, så med ett biljettpris på 550 kronor ger det en budget på ca 400 000 kronor. Den smakrika karamellen vore något för Sweden Rock att suga lite på, eller?
Mest långväga besökare var betalande från Tyskland, Italien, men även Kanada och Argentina (!?!). Så att detta bara skulle vara något lokalt arrangemang kan därmed dementeras totalt.
Festivalen "tjuv"-startade redan på torsdagen med fyra band, SONIC RITUAL, WITCHGRAVE, IN SOLITUDE och ANTICHRIST, men på grund av mitt kneg kunde jag inte åka förrän på fredag kväll. Då hade jag tyvärr också redan missat DOOMDOGS, STEELWING och BRUTUS som började redan på eftermiddagen.
TORCH
Men, men, första band för mig blev svenska TORCH, som grundades redan 1980 och återbildades 2005, och spelar klassisk metal med band som AC/DC och UDO/ACCEPT som störst inspiration. Helt okej start (för mig då) på en festival som verkligen lyckats gräva fram gamla hjältar. Har dock ingen egen relation till bandet så jag fylldes aldrig av några nostalgiska vingslag.
KONGH
Mer intressant blev det då nästa band äntrade "lilla" scenen (inne på parkens dansbana), nämligen den småländska besten KONGH som likt ett pårökt CULT OF LUNA lägger i ettan på sin enorma bulldozer och obehindrat kryper fram över allt och alla, levande som döda. Jag hörde till och med någon i publiken skrika "spela saktare"... Verkligen briljant drönar-metal med vissa snabbare utsvävningar, fast alltid snortungt.
 BULLET
Hårdrock och småland verkar vara den nya "grejen" om jag får sväva ut något och bli lite lokalpatriot. Kanske inte så ny egentligen men flertalet mer eller mindre kända band kommer från dess skogar. Så även nästa band på stora scenen, nämligen Växjös stoltheter i partymaskinen BULLET. Väl tillrätta i gröngräset med kvällssolens sista strålar kittlande i nacken och en pilsner i näven var det bara att njuta av deras väloljade muskelrock, och som även de har AC/DC och UDO/ACCEPTs samlade skivkatalog väl använd bredvid stereon hemma. Öppnade starkt med "Pay The Price" och när första knallskottet brann av var det fler än jag som höll på och sätta ölen i halsen. Sedan följde en hitkavalkad med låtar som till exempel "Rock Us Tonight", "Dusk Til Dawn", "Heading For The Top", "Roadking" och när de i slutet av "Bite The Bullet" vänder gitarrerna och basen upp och ner över huvudet och det står just "Bite", "The" och "Bullet" på baksidorna av nämnda instrument, kan man inte annat än bara totalt älska dom. Enda missen var den nya låten (hörde inte titeln), som förvisso lät bra, men Hell Hofner måste tyvärr mer eller mindre helt ha tappat bort texten.
 BIRDFLESH
Då KONGH spelar ganska långsamt så är BIRDFLESH kanske inte direkt deras motsats, men de spelar åtminstone snabbt, med stor betoning på snabbt. Som en galen musikalisk motsvarighet till filmens Monty Python, störtdyker de tre kamikaze-punkarna rakt in bland alla metalskallar med sin suveräna grindcore. Med presentationen att "Nu är det slut på all jävla pop..." avfyrar de låtar som "Suffer In The Dark Of Darkness", "Trip To The Grave", "After-ski Obliteration" och "Download Death". Det känns ibland lite sjukt att se deras galna framträdande med den hippie-liknande bakgrunden som ramar in lilla scenen, men det är absolut inget som håller tillbaka dessa tre grind-tokstollar. Sen kommer en av mina absoluta favoritlåtar med "fågelköttet" och det är deras smått fantastiska berättelse om hur de totalt moshar loss på en Samantha Fox-konsert i låten "Night Of The Ultimate Mosh". Ljuvligt! De hinner även visa upp sin lite mer flamsiga sida, som också det är lite av deras signum, med låten "Funny Ice-Dwarf", samt den lilla avhandlingen över hur illa katter egentligen luktar i munnen med den fina lilla biten "Catmouth". RAMONES-hyllningen med "I Don't Wanna Live, I Don't Wanna Die" hinns självklart också med, men den är å andra sidan bara fem sekunder lång... Efter att ha blivit inropade hinner de även riva av klassiker som "Morbid Jesus" och "Gore In, Gore Out".
Kanske festivalens största joker, men även ett av de absolut bästa banden också, eller som de själva så vist skaldar "blast from the ass...!"
 ROSS THE BOSS
Så var det då dags för festivalens största dragplåster, alla fall i min bok. Förra året gästades de av den gamle kultikonen THOR och i år var det den gamle MANOWAR och DICTATORS-gitarristen Ross The Boss tur att damma av sin gamla kultstatus, med sitt nya band som heter just det, ROSS THE BOSS. Även den förre detta MANOWAR-trummisen Scott Columbus kom ut efter halva setet för att gästa sin forne vapendragare under MANOWAR-låtarna som halva konserten bestod av, även om han inte var sig ett dugg lik, iförd mössa (kortklippt?) och utan den karakteristiska mustaschen.
Men först spelades ett knippe låtar från den, i mitt tycke, inte så roliga debutplattan "New Metal Leader" med Ross nya band som kom ut 2008. Halvbaladen "God Of Dying" ger inga rysningar precis och "We Will Kill" når absolut inte upp till vad namnet vill göra gällande. Det hela känns helt klart en aning pinsamt och sångaren Patrick Fuchs gör inte heller en strålande insats. Jämförelsen med Eric Adams är tyvärr ofrånkomlig, säga vad man vill om två olika band men faktum kvarstår att detta är Ross The Boss nya MANOWAR-projekt. Och när den intressanta delen av setet kommer, den som den överväldigande delen av publiken stått och väntat på, nämligen de utlovade MANOWAR-låtarna, så märker man skillnaden på låtmaterialet. Även om, som sagt, sångarens insats lämnar en del över att önska så kan han ändå hjälpligt framföra låtar som "Fighting The World", "Blood Of The Kings" och "Hail And Kill". Och när låten "Battle Hymn" kommer faller även jag inför nostalgins altare och skriker med för full hals och vill inget annat än mer än villigt falla in i ledet av "ten thousand, side by side..." av metalkrigare...
 CAULDRON
Efter giganternas kamp var det dags för CAULDRON på den lilla scenen vilket skulle visa sig vara ett kanadensiskt band som spelar en korsning mellan DESTRUCTION-thrash och tidiga SAXON. Det är alla fall den liknelsen som far genom min vid det här laget ganska trötta skalle. Hur som helst så ger bandet mig mersmak och jag känner verkligen för att kolla upp mer med dom när jag kommer hem.
ELECTRIC WIZARD
Sist ut för fredag kvällen är ELECTRIC WIZARD som spelar en extremt tung, flummig och doomig hårdrock. För min egen del blir det mest att jag stannar upp en stund när jag med ganska sömniga steg styr hemåt mot tältet och en väldigt lockande sovsäck. Men det låter riktigt intressant och även de ger mig mersmak efter mer. Nu är det inte det mest spännande man kan lyssna på denna tid på dygnet efter en heldag med både kneg och en massa pilsner på det. Med andra ord så stod jag mest och, förvisso ofrivilligt, gäspade till dessa britters brötiga men snygga tunggung riff.
THE SCAMS
Först ut på lördagen efter ett par kalla frukostöl i goda vänners lag var THE SCAMS från Växjö som med den äran försvarar rock´n´rollens stolta fana. Kanske lite synd bara att lägga ett sådant band så tidigt som klockan tolv på dagen redan, men givetvis så måste alltid någon börja. Trots den tidiga timmen och en lätt hängande bakfylla i skallen så visade de med en kaxig och scenvan attityd var skåpet ska stå. Den låt som mest fastnade i mina örongångar var den raka stänkaren med den allsångsvänliga refrängen "Noize, Booze'n'Tattooz".
TALES OF HORROR
På väg tillbaka till tältet för att vila sig lite i solen med ett par kalla, fastnade jag lite framför stora scenen och det lätt BLACK SABBATH-doftande TALES OF HORROR från Tyskland. Tycker dock att de hade en ganska medioker sångare som inte klarade av alla de höga toner som han ändå envisades med att ge sig på. Nej, öl och kompisar vid tältet lockade mer än detta. Kan knappt ta ordet i min mun då jag själv med stormsteg börjar närma mig, men ändå kan omdömet inte bli annat än "gubbigt".
 '77
Tyvärr fick även då SLINGBLADE från Stockholm och EVIL från Danmark stryka på foten i min agenda, fan, man orkar bara inte med allt även hur mycket man än vill. Istället gick vi in för att kika lite på ´77 (tror det bara uttalas "Seventy seven") från Spanien, och det var nästan lite kusligt hur likt man kan låta som AC/DC med Bon Scott utan att spela covers på dom. Inte bara lät dom som originalet utan även liknade och rörde sig som de australiensiska förebilderna. Gitarristen gjorde även ett riktigt Angus Young skuttande runt hela publiken ut på stora dansbanan. Det var faktiskt så jävla likt originalet att när de väl körde "Highway To Hell" var det först så att man inte reagerade på att det var en cover... Då har man jävlar i min låda lyckats!
OVERDRIVE
Nästa band var i min bok rena sömnpillret. OVERDRIVE från Skåne/Blekinge spelade felfri heavymetal, men tyvärr utan det minsta lilla extra. Det var som om fem musikskolestudenter blivit beordrade att spela in lite hårdrock som examensarbete. Resultatet blev bara gubbigt och alldeles för snällt utan minsta lilla udd. Många har sagt det förr och jag upprepar; duktiga musiker gör per automatik inte bra och spännande musik.
HORISONT
Fantastiskt väder, läskande pilsner och goda vänner gjorde att ett par timmar av den tidiga kvällen spenderades vid tältet istället. Tyvärr då missade jag ASTEROID och PAGAN ALTAR. Men när vi stärkta till både själ och kropp gick in på området igen så spelade göteborgarna i HORISONT på den lilla scenen och det tog ett tag innan jag uppfattade att de faktiskt sjöng ett flertal sånger på svenska. Och i kombination med den svängiga sjuttiotalshårdrocken, typ lite LED ZEPPELIN, var det ganska omöjligt att inte gunga i takt med nacken. Skönt flumgung helt enkelt. Och inför den mördande enkla och återkommande, men fan så geniala lilla gitarrslingan i låten "Nightrider" blev kapitulationen total.
Nu började det alla hade så smått viskat lite om under hela dagen, nämligen den beryktade wrestlingshowen som skulle äga rum precis framför stora scenen. Och mycket riktigt så uppenbarade sig en brottare på scen med en pajas som skulle föreställa kommentator. Men knappt har han hunnit få första frågan innan en annan brottare med en blodig papperspåse över huvudet dyker upp bakifrån och drämmer en fällstol i skallen på den första brottaren. Självklart dröjer det inte läge förrän de rullar runt i gräset framför scenen och utdelar det ena på det andra låtsasslaget på varandra. Givetvis blöder den första brottaren i ansiktet och snart så ryker det första uppställda fällbordet som, hör och häpna, lämpligt står uppställt vid sidan om. Även det andra delas i två delar med hjälp av de båda brottarnas kroppar. Kaxigt, roligt och som det verkar på publiken, jävligt populärt inslag mitt i all hårdrock. Självklart får den vinnande brottaren presentera nästa band som är GRAND MAGUS.
 GRAND MAGUS
Lämpligare band efter en wrestlingshow har jag svårt att tänka mig. Tungt, hårt och jävligt bra. Har aldrig tidigare haft tillfälle att se dem och jag har inte lyssnat speciellt mycket på dom innan men detta imponerade stort på mig. Sångaren verkar ha enorma resurser bakom sin pipa som han knappt verkar använda fullt ut. Det jag menar är att även fast det imponerar stort så verkar karln ändå ha en massa krut kvar att fyra av. Låten som främst fastnar är "Iron Will" som har ett skönt sug i refrängen och som också är (nåja) allsångsvänlig.
F.K.Ü.
Glad och förväntansfull som en femåring på julafton gick jag sen tillbaka till lilla scenen för att kolla på det nya thrash-hoppet från Uppsala som blivit smått kända på grund av sin svaghet för Freddy Kreuger och allt som har med hans skräckinjagande knivhand att göra. Nu är F.K.Ü. (förkortning för Freddy Kreuger's Ünderwear) så mycket mer än bara en skräckfilms hyllning utan även häpnadsväckande bra framförd oldschool-thrash i nytappning. Lite som S.O.D med en skitkaxig attityd, blixtsnabba riff och en jävla massa humor med glimten i ögat. Kanon!
 ANGEL WITCH
Så var det då dags för lördagens kultbokning, nämligen det gamla klassiska brittiska bandet ANGEL WITCH som bildades redan 1979 och var med och startade den första vågen av NWOBHM-band som senare skulle bana väg för band som till exempel IRON MAIDEN, JUDAS PRIEST och SAXON. Mina förhoppningar var nog ganska ljumna men det dröjde inte många låtar in i konserten förrän mina fördomar snabbt fick stryka på foten. Frontmannen Kevin Heybourne med manskap imponerade stort och spelade heavymetal som om tiden stått still och det fortfarande var 1981 eller kanske 82. Gitarriffen och harmonierna föll mig på läppen på ett löpande band och sen var det även något magiskt över hans sångröst som bara blev bättre och bättre ju längre spelningen pågick. När sen deras signumlåt "Angel Witch" spelades ville jag bara knäböja... Briljant!
 NIFELHEIM
Som avslutning på hela festivalen hade äran givits till det numera nästintill legendariska NIFELHEIM som med sin stökiga och skitiga men samtidigt smått IRON MAIDEN-influerade black metal fått mängder med metalskallar att dyrka Hin Håle. Det blev en blandad kompott av nytt och gammalt material, som till exempel "Demonic Evil", "Storm Of The Reaper", Satanic Sacrificer" och "Storm Of Satans Fire", och som helhet får jag nog säga att detta var en av de tajtaste spelningar med bandet som jag har sett. Och stommen i bandet, Per och Erik Gustavsson (eller rättare sagt Tyrant och Hellbutcher som jag tror att de föredrar att kallas i samband med NIFELHEIM), verkade verkligen vara på "toppenhumör", om man nu kan använda sådan vokabulär i black metal sammanhang. Även de andra vapendragarna i bandet stoltserar också med tuffa artistnamn som Vengeance From Beyond (Sebastian Ramstedt), Apocalyptic Desolator (Johan Bergebäck) och kanske tuffast av alla, Insulter Of Jesus Christ! (Peter Stjärnvind). Och med nitar långa som svärd, kedjor och all möjlig annan slags skrot, utger de sig verkligen för att vara Belsebubs trognaste lakejer. Bäst är ändå ögonblicket då Hellbutcher kastar ut köttbitar i publiken för karln verkar verkligen själv bokstavligt talat njuta av detta, och visst är det lite häftigt, jag menar att även om tanken svindlar, tänk om Siewert Öholm fick reda på detta... Snacka om att högerkristna debattprogram hade fått nytt material att jobba med.
 Sammanfattningsvis kan jag bara ge festivalen absolut högsta betyg, och att vädergudarna var på hårdrockarnas sida denna helg gör inte saken sämre. Om jag nu ska vara kritisk så är väl det enda jag kan klaga lite på det något magra matutbytet, det som fanns där var suveränt (speciellt kycklingspetten), men lite mer varierat kanske till nästa år. Sen kan jag väl även tycka att man lite väl slaviskt följde de mer än löjliga ljudvolymslagarna som vår svenska socialstyrelse har satt upp. Fan, metal ska väl kännas lite i bröstet av ren kraft också...? Men, som sagt, detta är bara petitesser i det stora hela, och som avslutning kan jag bara säga; mer muskler till folket...!!! Vi ses nästa år!
Muskelrock MySpace
Tyrolens officiella webbplats
Foton: Simon Ellard
 |
i'm really sorry that u did'nt had the time to se EVIL. 
2010 14, juni
83.248.132.46
Votes: +1