Vår ärade webmaster för denna sida, vanligtvis lystrande till Löken, skrev en mycket bra och tänkvärd blogg för en tid sedan om att repektera musikhistorien, se längre bak i bloggen om du vill läsa den och friska upp minnet. Jag har själv en tid gått och tänkt på detta fenomen och dragit ut på tråden lite. Fullt möjligt har jag dragit ut den på tok för långt för att egentligen platsa på denna sida, men jag tänker ändå göra ett försök. För hur långt bakåt ska man egentligen gå i sitt utforskande av musikhistorien? Svaren på detta är troligtvis lika många som det finns barr i en granskog, men själv har jag i mitt planlösa, ovetenskapliga och absolut inte felfria sökande kommit fram till att grunden för all rock´n´roll och metal stavas Robert Johnson.

Robert var en amerikansk blueslegend som levde mellan åren 1911 och 1938, och bara det faktum att han inte blev så gammal gör att han platsar in bredvid andra hjältar som t.ex. Bon Scott, Cliff Burton, Phil Lynott och varför inte också Sid Vicious. Och ska man gå efter att vara rockstjärna och dö vid just 27 års ålder får man väl även omnämna Janis Joplin, Brian Jones, Jimi Hendrix, Kurt Cobain och Jim Morrison, som tillsammans med herr Johnson bildar den enormt smickrande "27 Club" eller även ibland omnämnd "27 Forever". Det går väldigt många myter omkring denna man och bara det att man inte riktigt vet var han ligger begravd och att det i efterhand rests inte mindre än tre olika gravstenar över honom, gör att berättelserna om och runt honom kan florera och fortfarande lätt hittar nya åhörare. Men den absolut kändaste och givetvis viktigaste legenden om honom, är den om hur han i korsningen mellan landsvägarna nummer 61 och 49 sålde sin själ till djävulen för att bli en skicklig gitarrist. Nämn den metalgitarrist som gladligen inte hade huggit av sin högra hand för att få det ryktet runt sig?!?

Man vet att han spelade in minst 29 låtar varav flera av dessa i olika tappningar, och dessa finns återutgivna på cd. Den i mitt tycke tuffaste stycket av honom är utan tvekan "Cross Road Blues" som givetvis anses beskriva ovannämnda möte med Hin Håle i vägkorsningen, även om de flesta musikkritiker (och samtidigt mytdödare) anser att låten bara handlar om att Robert försöker få lift. Själv tror jag benhårt på att det är myten som är den absoluta sanningen!

Självklart skulle man kunna backa ändå längre tillbaka och titta på var bluesen egentligen kommer ifrån och de flesta är väl överens om att det var de svarta afrikanska slavarna som tog med sig musiken från sin kontinent, och för att hålla humöret uppe och för att få arbetet att flyta bättre började man sjunga tillsammans på bomullsfälten i Amerika. Men att hitta originalinspelningar med afrikansk stammusik från 1700- och 1800-talet är nog en teknisk omöjlighet. Kanske något förenklat gör detta att jag har dragit min personliga gräns till herr Johnson, som jag anser utgöra grunden och stommen till all den fantastiska musik som jag idag får sträcka ut nackkotorna och svänga mina lätt lurviga ben till. Min fasta övertygelse är alla fall att Robert fortfarande ett par trappor ner lirar toktung träskblues, varmare än helvetets eldar, inför allas vår hornprydde och bockfotade halvgud... Respekt!

"Cross Road Blues" 
"Sweet Home Chicago"

0 Kommentarer

E-mail Namn Hemsida		Kommentar smaller | bigger
		Subscribe via email (Registered users only) I have read and agree to the Terms of Usage. Skriv bokstäverna ovan i textrutan nedanför Lägg till kommentar