|
Taste Of Chaos, turnén som 2005 startade som en vintervariant av den i USA populära Warped-festivalen, har utvecklats till en energidryckssponsrad jätte till konsert som för tillfället turnerar Europa. Critical Mass Bella har inför metaltågets Sverigestopp provsmakat kaosturnén i Storbritanniens Manchester.
När jag och mina metalkompanjoner denna kalla onsdageftermiddag i december träffas på en pub i centrala Manchester för att värma oss med burgare och dagens första pint, konstaterar vi snabbt att det är en märklig line-up vi har att se fram emot senare under kvällen. Två här relativt små band, MAYLENE AND THE SONS OF DISASTER och EVERY TIME I DIE, matchas med två monster till metalorkestrar; IN FLAMES och KILLSWITCH ENGAGE. Och medan grabbarna skrattar åt att jag kommer från ”the land of IN FLAMES” inser jag lika snart att det på de brittiska öarna är KILLSWITCH som regerar, inte konstigt alltså att de tilldelats den avslutande spel-luckan.
Ett par pubar och ett gäng förfrusna tår senare är det för min del dags att hämta ut biljetter och stoppa in öronpluggar, killarna bestämmer sig för att prioritera en pub till framför de två inledande akterna som de beskriver som ”en blanding av TAKING BACK SUNDAY och nåt hardcore-aktigt”. Jag skakar på huvudet och kliver in i värmen i en enorm konserthall där kvällens första band redan står på scenen.
MAYLENE AND THE SONS OF DISASTER har länge varit ett av mina favoirtband och då de från början var anledningen till att jag över huvud taget köpte biljett till evenemanget, är jag minst sagt spänd inför vad sönerna från Alabama ska kunna erbjuda live. Men den tunga och söderdoftande metalcore-rock’n’rollen jag avgudar så på platta når inte fram under kvällens spelning.
MAYLENE AND THE SONS OF DISASTER
Något som inte är förvånande när det visar sig att knappt några av bandets originalmedlemmar står på scenen. Mitt dregelobjekt nummer 1 i hela världen, Dallas Taylor, har bytts ut mot HE IS LEGENDs nästan lika skäggige frontman, Schuylar Croom. Och om jag tidigare var hög av förväntan, verkar Croom antingen vara väldigt trött eller också är han hög på något annat. Taylors sedvanliga hardcoremoshande har med denne frontman bytts mot flummigt dansande på stället. Hela bandet, komplett med flanellskjortor, gultonade brillor och jazziga danssteg, skapar något av ett hippie-alter-ego till det MAYLENA jag känner, (kanske har de rent av skapat ett nytt koncept, hippiecore någon?). Tyvärr bidrar det inte till någon särskilt postiv bild av bandet och det är inte förrän de spelar ”Waiting On My Deathbed” , första spåret från senaste plattan med det passande namnet ”III”, som det med hjälp av basisten och hans “clap”-budskap blir någon fart på publiken. Efter stelt mellanprat från den inhoppade frontmannen bjuds en ångande version av plattans första singel ”Step Up (I’m On It)” och bandet har därmed lyckats ”step up their game”.
Det visar sig att det är i låtar som denna, när tempot dras ner en aning och Croom får chans att utmanande viska i takt med södersvänget, som den här uppsättningen av MAYLENE AND THE SONS OF DISASTER verkar fungera bäst. Efteråt skakar jag hand med Croom och visst är han en charmig karl, men åh vad jag önskar att det var Taylor jag hade träffat. Och det gör nog resten av publiken i Academy 1 denna kväll också.
EVERY TIME I DIE
När så EVERY TIME I DIE kliver på scenen har publikdensiteten tätnat betydligt och det är inte längre bara kärnan längst fram som svingar armar i luften. Metalcorebandet från Buffalo må inte vara lika tighta som deras föregående sydstatsbröder, men de är betydligt tuffare och punkigare och de leverar ett starkt set som möjligen förbluffar men definitivt övertygar Manchesterpubliken.
Även om de för mig personligen saknar det där lilla extra så kan jag inte låta bli att ryckas med när de spelar en väl vald blandning av låtar från deras tio år och fem album långa karriär. Frontmannen Keith Buckley gör ett bra jobb av att med sin skriksång piska igång circle pits och tillsammans med brorsan och gitarristen Jordan charmar han, konserten igenom, byxorna av en publik som vid det här laget befinner sig i extas.
Lagom till de avslutande riffen droppar mina välförfriskade metalvänner in och de hinner precis ge sitt medgivande till EVERY TIME I DIE innan det blir dags att värma upp inför IN FLAMES.
I pausen springer en kille, som ikväll för första gången måste ha klarat konsertens 14-åriga åldersgräns, upphetsat omkring och frågar vilket band vi är här för att se, får han något annat svar än KILLSWITCH ENGAGE buar han högljutt innan han skrattande fortsätter till nästa offer. I hans värld kan den här kvällen inte toppas av självaste julafton, för om första halvan av kvällen redan varit så här bra måste nästa halva komma att överträffa allt.
IN FLAMES, som genomför Taste Of Chaos-turnén med ENGELs Niclas Engelin på gitarr istället för Jesper Strömblad, öppnar en show utan vare sig fyrverkier eller ljusskärmar med ”Cloud Connected”, en låt som sätter tonen för vad som kommer att bli något utav ett ”best of”-set.
IN FLAMES
Anders och co manglar på med välkänd kaxighet och faktum är att även om detta bara är ytterligare ett standardgig för dem så gör ingen det här bättre än dem. ”Pinball Map”, ”Delight And Angers” och ” Alias” framkallar kalla kårar av förtjusning längs ryggraden och när tonerna till ”The Quite Place” långsamt rullar igång reser sig håret i nacken. Så nog känns det märkligt när IN FLAMES, bandet som alltid headlinar, bandet som med dunder och brak avslutar festival på festival, bandet som inte spelar en konsert utan att hypnotisera varenda kotte i rummet, 35 minuter senare tackar och bockar med ”Take This Life”.
Och det är inte bara jag som är besviken. IN FLAMES var inbokade för 16 egna spelningar i Storbritannien tidigare i år men ställde av olika anledningar in. Så fem korta gig som supportband imponerar knappast på de engelska fansen som nog i stor utsträckning låtit bli att köpa biljetter till den här turnén.
Med detta i åtanke är det med skepsis som jag bevittnar KILLSWITCH ENGAGE inleda sin 90 minuter långa show med ”My Curse”. Samtliga bandmedlemmar är klädda i identiska vita t-shirts med smoking-tryck, gitarristen och lustigkurren Adam Dutkiewicz har dessutom valt att förfina looken med kortbyxor, lång svart cape och ögonmask, ett vinnande drag ska det visa sig. Allsången är ett faktum från start och råskinnen till metalkillar gör ingen hemlighet av att de älskar Howard Jones och hans bandvänner. Och visst är ”In The Arms Of Silence”, ”At The End Of Heartache” och ”My Last Serenade” grymma låtar som framförs fantastiskt live men utöver de uppenbara hitsen hämtas kvällens reportear huvudsakligen från senaste och självbetitlade plattan, en i mina öron rätt blek komposition.
KILLSWITCH ENGAGE
På fonden bakom Massachusettsorkestern projiceras en suddig bandlogga, stundtals utbytt mot vad som ser ut att vara Windows Media Player-motiv och jag kan inte låta bli att tycka synd om fjortiskillen och hans entusiasm, för det här är helt klart kvällens tristaste show. Lustigt nog verkar få runt omkring mig hålla med. Dutkiewiczs runtrännande och superman-poserande matchat med Jones rungande stämma förtrollar publiken och när avslutande DIO-covern ”Holy Diver” spelas mot en backdrop av en suddig tiger är taket nära på att lyfta. Det står klart att vi befinner oss i "the land of KILLSWITCH ENGAGE".
I helgen når Taste of Chaos Sverige och medan Stockholms Hovet får sin metaldos redan ikväll får Göteborg hålla sig tjugofyra timmar till för morgondagens invasion av Scandinavium. I Sverige står även DEAD BY APRIL på scenen och precis som i resten av Europa är det i här IN FLAMES som får äran att runda av kvällen.
 |