Supernova, Bonnier Amigo, 2010
Färska Umeå-kvartetten öppnar starkt på sitt debutalbum med minnesvärda "Far beyond hatred". Thrash-drivet är fint och modernt samtidigt som det minner om tidiga Machine Head på sina ställen och ruskar om mig lite extra med ett skönt gung i den sista minuten. Refrängen flörtar med sin renare sång med kommersiellare metal men det stör mig inte nämnvärt (än).
Norrlänningarnas musik är fylld av värdiga poänger och djupt rotad i thrashen från mitten av nittiotalet. Så länge de behåller thrash-kepsen på och riffar tungt med skönt trumsmatter är allting utmärkt.
Olyckligtvis sätter de gång på gång krokben för sig själv när de - möjligen i ett försök att locka en större publik - tvärt bryter ett schyst gitarrdrivet mangel med rensjungande körer och melodiöst strängfladder.
Singelspåret "Rise up" är ett utmärkt exempel på hur förväntningarna på en låt byggs upp med coolt tugg i vers och brygga för att sen knuffas av spåret när refrängen dyker upp med nu metal-influenser och sömniga gitarrmelodier. Det akustiska sömnpillret "A cold monday morning" förstår jag inte över huvud taget vad det är bra för. Den låten hör inte ens hemma på samma album som ett smatterband som exempelvis "A psychotic episode".
Jag tycker att HATE AMMO ska ha större förtroende i sitt thrashrens och dess aggressiva och tunga riffande och lämna resten på ritbordet för det är med de verktygen som de gör bäst ifrån sig. Ytterligare bevis för detta finns till exempel i utmärkta spår som "I.U.W.E" och "The narcissist" där HATE EMMO hanterar tyngd och ilska exemplariskt.
