|
 Den sjunde upplagan av Göteborgs egen metalfestival Metaltown blev en publiksuccé. I år var det inte mindre än 24.200 besökare på fredagen, och 23.400 på lördagen. Trots publikrekord var det dock aldrig utsålt – vilket det varit de två föregående åren – men vi antar att arrangörerna och banden är mer än nöjda ändå.
Vädret var riktigt bra under fredagen, men på lördagen sköljde några mindre skurar över Göteborgs hamn och det är I sådana tillfällen man tycker att asfaltunderlaget är helt okej – det blir i varje fall aldrig gyttjigt. I år hade man arrangerat om på området. Av vilken anledning vet jag inte, men det kändes som att syftet var att bereda plats för fler besökare.
Så här tyckte de utsända CriticalMass.se-reportrarna om konserterna under fredagen: (lördagens rapportering publiceras inom några dagar)
FROM THIS MOMENT
Jag känner mig som en sur gammal gubbe, men det blir något frireligiöst över FROM THIS MOMENT när de inleder Metaltown på fredagen i Close Up-tältet med sin USA-inspirerade highschool-metal. Blandningen av hc-skrik och sävlig pojkbandsröst, som ibland går upp i falsett, får mig totalt att tappa tråden. När de sedan även ger sig på det gamla 80-tals örhänget "Take On Me" med A-HA börjar jag så smått skratta för mig själv. Visst sätter sångaren Viktor Karlsson tonerna och visst är den småländska kvintetten spelskicklig, men det blir bara Kalle Anka av alltihop.
WALKING WITH STRANGERS
Då var det nästan förlösande skönt att se nästa band i Close Up-tältet: Trollhättan-kvintetten WALKING WITH STRANGERS. Sångaren Robin studsade runt på scen nästan likt Alle i RAISED FIST, och tog verkligen i för kung och fosterland där stämbanden frambringar något av en korsning mellan en guttural gris och en kraftfull hc-röst. Bandet lyckades även få till en imponerande moshpitt i det ganska välfyllda tältet redan så här tidigt, och även en äkta "wall of death" mot slutet av spelningen. Diket i publiken löpte ända bak till mixerbordet, och när de båda sidorna väl brakade samman såg jag flera som fick sig ena riktiga magsugare så de totalt tappade andan. Tuff musik med tuffa tag, bokstavligt talat. Men när bandet efter att ha gått av scen och blev inropade igen så hade de tydligen slut på låtar, så då blev det lite dassigt att de spelade en tidigare låt igen. Till nästa gång ni gör sådan här succé, varför inte slänga in en passande cover där istället?
 KATATONIA
På stora scen var det dags för långsammare men tusen gånger mörkare tongångar när Stockholmarna i KATATONIA drog igång sin gotiska hårdrock. Säga vad man vill, men stekande sol och gothrock hör inte ihop, hur bra det än är. Precis som MY DYING BRIDE förra året så försvinner en hel del av den magi som hade rest nackhåren på dig i mörker. KATATONIA låter lite som en blandning mellan nämnda engelsmän och svenska TIAMAT, fast med en mycket mer ljus sång från Jonas Renkse, nästan viskande. Visst saknar man growlet från de tidigare plattorna men tydligen har Jonas tvingats att sluta ryta på grund av hälsoskäl. Jävligt kaxigt och ganska ovanligt att man då ändå väljer att fortsätta fast på en annan linje, att man ändrar lite i sitt uttrycksätt istället för att byta sångare. Och jag måste ändå säga att när man väl kommer in i musiken så är den helt och hållet fantastisk. Svävande och hypnotiserande. Sen blev det ändå lite growl i "Ghost Of The Sun" från 2003 och jag blev helt lycklig. Lite roligt är att egentligen så skulle de tvingats att ställa in, då trummisen Daniel Liljekvist slog axeln ur led då han spelade rundpingis (?!?) och blivit beordrad av farbror doktorn att vila, men satt där och spelade ändå.
 KREATOR
Likt en ilsken terrier spottar Mille Petrozza och hans KREATOR igång thrash-karusellen på Metaltown med låtar som "Hordes Of Chaos", "Phobia" och "Enemy Of God", vari han beordrar publiken, att på grund av den avdelande mittgången för scenvakter som löper från scenen till mixertornet, istället bilda två "fucking Gothenburg-style moshpits". Och visst får han gensvar, även om publiken forfarande verkar vara lite sömnig. Efter "Violent Revolution" och de fantastiska pukvirvlarna av Ventor i "Pleasure To Kill", ser jag en kille framför mig med en decibelmätare som, när jag kikar över axeln på honom, visar 95 decibel. Och jag som hela tiden tyckt att volymen har varit alldeles för låg. Inte bara på KREATOR, utan i princip på alla band. Rock ska spelas högt och kännas i bröstet, och har man ont av volymen så är det bara att sätta in ett par öronproppar, punkt!
Under spelningen så kommer jag att tänka på att Mille och den gamle WALTARI-gitarristen Sami nästan skulle kunna vara den onde och den gode, för så olika ser de ut både till utseende och till utstrålning. Sen att avsluta konserten med "Coma Of Souls" känns lite segt, för visst finns det många mycket bättre avslutningsbitar?
 SONIC SYNDICATE
Det svenska bandet SONIC SYNDICATE har på senare tid har skapat sig ett alltmer välkänt namn vilket märktes när bandet klev på scenen i Frihamnen, då inför en stor skala åskådare och med en otrolig utstrålning vilket gjorde att bandet snabbt fick med sig publiken. Sedan förra året har bandet en ny sångare vid namn Nathan Biggs som gjorde en enastående prestation tillsammans med bandets andre sångare Richard Sjunnesson. Med en setlist kombinerad från bandets tidigare skivor med låtar som "Revolution Baby" (2010), "Blue Eyed Fiend" (2007), "Burn This City" (2009) så avslutas konserten med hiten "Jack Of Diamonds" (2008). Ett band som utan tvekan har överträffat mina förväntningar.
CYNIC
Nästa band i Close Up-tältet var lite av en chansning, men visar sig vara en riktig högoddsare. CYNIC lirar slarvigt uttryckt avantgardisk frijazz-metal eller akademiker-metal, och är väldigt nära att bara bli stämplade som musikermusik i min bok, men snart hittar jag spår av till exempel svenska BURST men även av lite ATHEIST, och någon gång känns det som gårdagens DILLINGER ESCAPE PLAN på alldeles för mycket tung röka. Ett stort minus blir det dock direkt för de extremt fula gitarrerna som saknar normala huvuden. Skäms!
Detta är musik som faktiskt blir ganska svår att så att säga "digga" till, det är ju inte precis som ett AC/DC-riff som huvudet går igång på automatiskt, utan mer att man blir grymt imponerad av deras spelskicklighet. Jag trodde att MESHUGGAH var värst på det här med skumma takter och extrema taktbyten, men här verkar de ha fått, om än inte lika bra, så alla fall an värdig konkurrent. Coolt!
 NILE
Jag klagade lite över att volymen var för låg på KREATOR, men här verkar ljudkillen äntligen ha hittat volymreglaget. Efter ett mäktigt intro så väcker basen själv upp en armé av ostoppbara zombie-mumier som enbart lyder NILEs musikaliska riktning. Visserligen är det till en början ett ganska halvdant gitarrljud som mest väser bakom basen, men efter ett tag blir även det bättre. Reagerar även på att det är både snyggt och kaxigt att ett så övertekniskt band som NILE ändå "bara" använder sig av en fyrasträngad bas. Chris Lollis fingrar går som åtta spindelben, kors och tvärs och fram och tillbaka, som håller på att väva sitt nät. Respekt!
Blir även lite konfunderad över vem den nya frontfiguren är, innan jag inser att det är Dallas Toller-Wade som står vid sidan om sin gamle vapendragare Karl Sanders, men skillnaden är att han har rakat av sitt karakteristiska hårburr. Även trummisen George Kollias imponerar där han smattrar på i sin egna lilla blastbeat-bubbla, och mest verkar vara ganska oberörd. Att se en NILE-spelning är som att bli mumie-inlindad och sedan utkastad från en skyskrapa med änden på linnebandet fäst på taket, med andra ord ganska omtumlande.
Efter den extremt långa titeln "Papyrus Containing The Spell To Preserve Its Possessor Against Attacks From He Who Is In The Water", (Pust, ja, jag kollade på skivan vad den heter, jag kan den inte utantill...) och den inte riktigt lika långa titeln från nya plattan "Permitting The Noble Dead To Descend To The Underworld", så var det dags för avslutningen med den klockrena hiten (nja, kanske inte riktigt rätt att använda begrepp som "hit" i samband med NILE?) "Black Seeds Of Vengeance" och min lycka var gjord. Klockrent!
 GARCIA PLAYS KYUSS
Kultiga stoner-ikonerna KYUSS hann bara med en spelning i Sverige (Stockholm 1995) innan bandet upplöstes strax efter turnén var slut. Därför var det många som hade sett fram emot att se KYUSS-sångaren John Garcia framföra gamla ökendammiga flumhits tillsammans med nya musiker – detta var ju trots allt det närmaste originalet vi kunde komma! John har sin supercoola röst i behåll. Han är inte mycket av en snackare, utan kör en väldigt laid back stil bakom sina solbrillor. Bandet levererar dängor som t.ex. "Thumb", "Hurricane", "Odyssey", "Supa Scoopa and Mighty Scoop", "Spaceship Landing", "Allen's Wrench", "El Rodeo", "100 Degrees" och "Green Machine" men tyvärr utelämnades både "One Inch Man" och "Demon Cleaner" – snopet värre. Troligen fick man inte spela längre än 1 timma. Visst tusan svängde det, och visst lät det mycket bra – men det hördes ändå att det inte var originalmedlemmarna som lirade. Tills originalsättningen återbildas (och det känns som om detta mycket väl kan hända) duger detta tröstpris alldeles utmärkt!
 SABATON
Säga vad man vill om SABATON men gitarristen Oskar Montelius har absolut snyggast (och troligtvis) längst skäggfläta. Det är nästan så att jag tittar mer på den än på all pyroteknik som de bränner av. Men även om SABATON är populära, till och med extremt populära, så har jag personligen lite svårt för deras lite hårdare variant av HAMMERFALL. I mina öron blir det mest pinsam schlager-hårdrock, och det hjälper inte att scenshow och framträdande är i princip felfritt (att de är proffs råder det ingen tvekan om) men deras krigsglorifiering står mig till slut upp i halsen. Självklart är inte SABATON det första bandet i hårdrockshistorien som "hyllat" kriget och dess "hjältar", men det blir helt enkelt för mycket. I vissa stunder fylls jag av en otäck känsla av att vara omgiven av brun och onykter nationalism från alla håll i publiken, med en otäck klang från 30-talets Tyskland. Självklart vet jag att jag övertolkar men känslan finns där, det är ett faktum, och det räcker för att jag så att säga ska "dra öronen åt mig". Trots detta fick de verkligen hela asfaltspiren att gunga så man troligen kunde se utslag på Richterskalan.
Däremot ska bandet ha cred för att de vägrade sälja sina tröjor i Metaltowns tröjtält där festivalens påslag på priset gjorde dessa, förvisso hett eftertraktade tygbitar med tryck, löjligt dyra. Enkla och vanliga t-shirts för 250-300 kronor är alldeles för mycket pengar...
 THE 69 EYES
Det finska gothic rockbandet THE 69 EYES har endast varit på plats i Sverige några få timmar innan det är dags att kliva ut på scenen i Close Up-tältet. De drar igång med introlåten till den senaste plattan "Back In Blood" (2009) tätt följt av "Dead n' Gone" från samma skiva. Bandet har en bra sammanhållning på scenen vilket gör att de får ett starkt stöd av publiken samt att frontmannen Jyrki gör en bra prestation där sången håller genom hela konserten. Som avslut spelar bandet den välkända låten "Lost Boys", från skivan "Devils" (2004).
 RAMMSTEIN
Sista akten ut på scenen för kvällen var det tyska industribandet RAMMSTEIN. Konserten inleddes av låten "Rammlied" då sångaren, Till Lindemann kliver ut på scenen iförd slaktarförkläde och huvudbonad bestående av fjädrar samt en lampa i käften(!). En show som är tydligt har samma tema som när dem spelade i Stockholm tidigare i år. Det blir en storslagen show som innehåller pyroteknik, konfetti, skum, eld och åter eld. RAMMSTEIN spelar musik från bandets olika skivor men låtarna från deras senaste skiva ”Liebe Ist Für Alle Da” utmärker sig med sin unika klang.
Konserten fortsätter i all ära och avslutas till sist med "Ich Will". En show på 90 minuter som underhåller åskådarna genom hela speltiden – dock så tar det visuella över den musikaliska delen.
Kolla in många fler foton från Metaltown/WCR 2010 i vårt Fotogalleri
Vem recenserade vad?
Simon Ellard: FROM THIS MOMENT, WALKING WITH STRANGERS, KATATONIA, KREATOR, CYNIC, NILE, SABATON.
Carolina Bengtsson: SONIC SYNDICATE, THE 69 EYES, RAMMSTEIN.
Dennis Jernberg: GARCIA PLAYS KYUSS.
Foton:
Carolina Bengtsson och Dennis Jernberg.
 |
