Hank III

Sedan ett antal år tillbaka har countrymusik legat mig varmt om hjärtat. Det är något med djupet och vemodet som tilltalar mig. Jag snackar inte om den överhurtiga pop-countryn, utan det jag diggar är de gamla bittra gubbarna. Framförallt de artister som räknas till den genren som kallas outlaw country. Då mitt syfte med den här artikeln är att försöka vinna över några metalheads till den andra sidan ska jag inte tråka ut er med allt för mycket bakgrundshistoria men några saker måste jag förklara innan vi fortsätter

Termen outlaw country skapades i Texas i slutet av 1960-talet och hade sin storhetstid under 1970-talet. Det hela var en motreaktion till det så kallade Nashvillesoundet som mer och mer började dominerade countrymusiken. Nashvillesoundet gick ifrån det ursprungliga countrysoundet som varit ganska enkelt och rått till att bli smörigt, konservativt, välproducerat och mer och mer poporienterat. En hel del artister tröttnade helt enkelt och ville göra ”riktig” musik på sitt sätt utan att ha någon profitstinn producent hängande över axeln. De ville skriva sina egna sånger och ha kreativ kontroll över inspelningsprocessen. Genren blev förknippad med artister som lät håret växa, började klä sig i läder och denim. Allt i kontrast till de välansade, välklädda Nashvillesound-artisterna.

Mellan brinnande treuddar och upp-och-nervända kors tog Uppsalatrion buttert, men stolt, emot sina guldskivor.

Like the poor bastard I am I had given up all hope to afford any festivals this summer. I got mighty suprised when my luck changed and I won a few free tickets to Sonisphere Festival in Knebworth outside London. As if that wasn’t lucky enough I even managed to sell my spare ones to support my drink and food needs for the whole weekend. Maybe there is a God after all that even looks after us metalheads once in a while…

FRIDAY

3 a.m. and me and my two female partners in crime are waiting at London’s Victoria Coach station for the amusingly enough, big pink bus that’s going to take us to the rock festival. We arrived safely and well at the camping I (as the supporter of equality I am) let the ladies do the job of setting our camp up. Women can do it for themselves nowadays they say, and they sure did it quicker than I probably would have. After a few shots of bourbon and some nasty cider we got on our way to check out what the festival had to offer.

I år hade man även tillräckligt med campingplats för alla, trots att festivalen var slutsåld och stängslen in till campingen revs redan klockan 13 på lördagen, fem timmar innan det officiellt skulle öppna. Även deras mer än skumma bokningssystem av campingplats i förväg verkade väl fungera så där, men vi kom in alla fall och kunde i lugn och ro sätta upp våra tält nere på område P, lagom nära till servicecentret och bajamajor, dock en bra bit in till festivalområdet. Men är det något man bara måste acceptera med Roskilde så är det de ganska långa avstånden man måste traska när man ska någonstans.